Ska partiet heta Liberalerna istället för Folkpartiet liberalerna? Det är ett beslut som partiet tydligen är på väg att fatta, enligt Ekot.
Ja, men det är väl klart. Då slipper man förknippas med skandaldrabbade Volkswagen. Jag hoppas att partiets mjukvara inte har manipulerats för att visa extra höga opinionssiffror vid tester, för då är Jan Björklund verkligen illa ute. Oavsett om han visste om det eller ej.
Om av inget annat skäl, så vore det skönt med ett namnbyte så att vi slipper höra det trötta skämtet om hur det saknas folk i det lilla Folkpartiet. Så att man kan övergå till att skämta om att det inte finns några liberaler bland de föräldraförsäkringskvoterande Liberalerna.
”Folkpartiet” är ett namn som inte innehåller någon information. Namnet ”Liberalerna” vore att återvända till rötterna, om så bara just till namnet. Det var 1934 som de frisinnade och liberalerna gick ihop och bildade Folkpartiet. Och 1990 fick ”liberalerna” återkomma som en bakvagn till partinamnet.
Namnbytet är en bra början. Sedan återstår bara att byta ut en del av politiken också, så kan det bli riktigt bra.
Men är det inte ett onödigt förvirrande traditionsbrott att byta namn? Det kan man tycka. Men nästan alla partierna ägnar sig åt det, förhoppningsvis för att åskådliggöra verkliga förändringar i en organisation under långsam eller snabb förvandling.
Före 1904 fanns det exempelvis flera föregångare till Moderaterna under flera olika namn. Jag tror att det numera väldigt frihandelsvänliga partiet verkligen inte skulle uppskatta att fortfarande arbeta exempelvis under epitetet ”Protektionistiska partiet”.
1904 blev det ”Allmänna valmansförbundet”, vilket i sin tur blev Högerns riksorganisation 1938. Drygt tre decennier senare skedde det senaste etikettbytet till Moderata samlingspartiet. Även om man på senare år ibland gillar att på ett informellt sätt stoppa dit ett ”Nya” före namnet. Eller till och med ett ”Arbetarpartiet”. Någonstans.
Vänsterpartiet har bland annat gått under namnen Sveriges kommunistiska parti och Vänsterpartiet Kommunisterna. Men partiets majoritet ville till slut inte längre kalla sig för kommunistisk. Förhoppningsvis för att man inte längre omfattade den misslyckade och skandaliserade ideologin.
Sverigedemokraterna har inte bytt namn sedan starten 1988, men partiets startades av företrädare för organisationer som Bevara Sverige Svenskt, Nysvenska rörelsen, Framstegspartiet och Sverigepartiet.
Kristdemokraterna hette tidigare Kristdemokratiska Samhällspartiet och det bildades som Kristen demokratisk samling. Men partiet har ju också genomgått en utveckling från ett initiativ från pingströrelsen till ett kristdemokratiskt parti av mer europeiskt snitt.
Centerpartiet kände sig till slut alltför begränsat av det gamla namnet Bondeförbundet.
Alla namnbyten har skett för att passa en ny identitet, verklig eller inbillad. Av de äldsta partierna är det Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (bildat 1889) som längst stått fast vid sin beteckning. Det är också det partiet som är mest upptaget av sin egen historia. Och som på många sätt har haft svårast att förnya sin politik och anpassa den efter en ny tid och nya rön.
Naturligtvis finns det ett värde i att vårda gamla traditioner och värderingar. Men det får inte gå så långt att man inte förmår vitalisera sig eller utvecklas.