Migrationsverket ska upphandla plats för 1 071 platser för asylsökande på Gotland. Det är bra många fler än enligt planen som gällde innan flyktingkrisen eskalerade – plats för 250 asylsökande i lugn och god ordning.
Det måste väl innebära att Gotland nu ska ta emot en oproportionerligt stor andel av dem som söker asyl i Sverige?
Inte alls. Om Migrationsverkets prognos stämmer för hur många som kommer att söka asyl i Sverige i år, så är faktiskt 1071 asylsökande ungefär så många som Gotland ska ta emot för att nå upp till rikssnittet i förhållande till folkmängden.
Det blir inte lätt. Men det är många svenska kommuner som kommer att få ännu svarare att nå upp till de krav som nu kommer att ställas på skolan, sjukvården med mera. Ännu svårare blir nästa steg, då de som beviljas asyl ska integreras och beredas tillträde till arbetsmarknad och bostadsmarknad. Det har vi inte alls varit bra på i Sverige under de senaste decennierna. Tvärt om, faktiskt. Exempelvis har Sverige och Norge varit sämst, om man jämför förvärvsfrekvenserna för inrikes och utrikes födda.
Statsminister Stefan Löfven konstaterar att Sverige tar ett oproportionerligt stort ansvar för flyktingskrisen och Sverige vill få möjlighet att omfördela asylsökande till andra EU-länder.
Vems är felet att det blivit så här?
Ja, inte är det de asylsökande flyktingarnas fel. Oavsett om de flyr från krigets Syrien eller från förtryck eller fattigdom och hopplöshet från någon annan del av världen. Och inte kan de lastas för att de, om de lyckas sig till Europa, väljer att försöka söka sig till det land där de tror att deras framtidsutsikter är bäst.
Inte är det Migrationsverkets fel. Verket är satt att sköta en uppgift vars storlek Verket inte har någon kontroll över. Jag är faktiskt förvånad över att det, under omständigheterna, hittills har lyckats förhållandevis väl med att lösa den snabbt växande uppgiften. Man kan inte heller lasta Migrationsverket för att det bröt den ursprungliga överenskommelsen om Gotlands asylmottagande. Inte med tanke på hur snabbt behovet av nya asylboenden plötsligt växte.
Och inte är det kommunernas fel. Även om det är stor skillnad kommuner emellan, på hur beredvilliga de är att ta emot asylsökande.
Om det finns någon innanför landets gränser som kan lastas för Sveriges situation i flyktingskrisen så är det de rikspolitiker som reagerade alldeles för sent och, fortfarande (trots förra veckans sexpartiuppgörelse), för lite på flyktingkrisen. Om man inte vill förlita sig på de andra EU-ländernas goda vilja – och det verkar ju klokt – så måste ju Sverige anamma praxis i andra EU-länder (som tillfälliga uppehållstillstånd) om vi vill att de potentiellt asylsökande flyktingar som lyckas ta sig till Europa i högra grad ska välja andra länder att söka asyl i.
Det är dessutom samma rikspolitiker som dikterar villkoren för bland annat arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. Marknaders vars funktion är mycket viktig för Sveriges förmåga att ta emot flyktingar på ett bra och långsiktigt sätt. I detta avseende innehöll sexpartiöverenskommelsen alldeles för lite, även om jag personligen var överraskad över att dessa avgörande problem alls adresserades. Svenska politiker har ju en lång historia av beröringsskräck inför båda dessa marknader.
Det var bland annat för att civilsamhället skulle kunna involveras på ett bra sätt, som Migrationsverket och Region Gotland ingick sin överenskommelse om 250 asylsökande på Gotland. Jag hoppas att Gotland inser att behovet av civilsamhällets insatser ökar nu, om antalet asylsökande med kort framförhållning blir fyra gånger så stort. Oavsett om asylmottagningen fungerar väl eller illa så kommer det att ge konsekvenser, bra eller dåliga, under lång tid framöver.