Det måste vara tillåtet för en entreprenör att misslyckas eller åtminstone inte nå ända fram. Att få pröva en ny affärsidé, i full övertygelse om att den är möjlig att genomföra, är en nödvändig förutsättning för alla lyckade satsningar. Och därmed också för många misslyckade.
Ett samhälle där misslyckandet är ett stigma riskerar att sakna entreprenörer och riskvilliga investerare. Ett sådant samhälle stagnerar. Om skomakaren blir vid sin läst har vi snart bara skomakare. Och vad händer då när skotillverkningen flyttar till Sydostasien?
Men det finns naturligtvis inget totalt frikort för entreprenörer. Från moraliska utgångspunkter är det också viktigt HUR man misslyckas. Då spelar det stor hur man presenterar det man säljer och vem man säljer det till. Ställs det inte extra höga krav på en entreprenör som vänder sig till en oerfaren allmänhet och bjuder in den till att satsa riskkapital i en ny typ av semesterbyar?
Är det inte extra illa om glädjekalkylerna fortfarande har ett rosa skimmer av fromma men ogrundade förhoppningar även efter att den första satsningen visat sig mycket olönsam för dem som sett stugköpet som in investering?
Investeringar och riskkapital är ju precis vad det handlar om, när man köper stugor som man inte själv behöver för uthyrning till andra.
Kanske kan Pigge Werkelins affärsidé, eller något som liknar den, fortfarande fungera. När man prövar något nytt finns det ofta barnsjukdomar, som tanke- och konstruktionsfel, som kan rättas till med rätt åtgärder och förändringar. Jag hoppas det.
Men ett av Pigge Werkelins problem är att hans affärsidéer ofta rör sig i gränslandet mellan det offentliga och det privata. Som när man söker ett nytt sätt att exploatera campingplatser i samförstånd med kommunen och politiken. Och när drömmande entreprenörer hamnar i lag med drömhungriga lokalpolitiker som söker projekt att förverkliga sig själva med – då kan det verkligen gå överstyr.