Sverigedemokraterna tycks befinna sig i upplösningstillstånd. Partiledningen är på väg att amputera en hel gren av partiet. Är det maktkamp eller en gallrande renhållningsinsats? Hur det än förhåller sig så skulle man ju kunna tro att det borde ge avtryck i opinionsmätningarna. Ett negativt sådant.
Så är dock inte fallet. Tvärt om publicerade Aftonbladet i går en opinionsanalys om hur Sverigedemokraterna växer. Åtminstone bland män. Just bland män är Sverigedemokraterna för närvarande tredje största parti, men inte långt bakom Moderaterna och Socialdemokraterna. Och om opinionsläget fortsätter utvecklas som under det senaste halvåret så kan SD vara det största partiet bland män redan i augusti.
Aftonbladets Lena Mellin – tidningens politiska kommentator på nyhetsplats – skriver i en vidhängande text:
"Elefanterna i svensk politik har ett jobb att göra. Socialdemokraterna och Moderaterna borde ägna sig åt grundlig självrannsakan. Vad gör de för fel?"
I all anspråkslöshet skulle jag vilja peka ut ett stort fel. Decemberöverenskommelsen. Den överenskommelse där Alliansen lovat att lägga sig platt för regeringen i budgetfrågor. En regering som på grund av överenskommelsen blir helt beroende av Vänsterpartiet.
Den del av oppositionen som utgörs av Alliansen har därigenom medverkat till att utradera sina egna möjligheter till inflytande.
DÖ bär dessutom drag av en bred partipolitisk konspiration mot väljarna. Ett tvetydigt valresultat, där inget av de två stora blocken fick majoritet, har i samförstånd åsidosatts. Allt för att det största av de två blocken i budgetfrågor ska kunna regera SOM OM det hade majoritet.
På så sätt har Socialdemokraterna och Moderaterna spelat det parti i händerna som inte tillhör något av de båda blocken. Jag har inte stor förståelse för dem som kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna. Men jag kan i dag känna stor förståelse för dem som känner motvilja mot att rösta på något av de andra partierna. Framför allt när det gäller Alliansens sympatisörer – eller åtminstone de som BORDE vara Alliansens sympatisörer – så är det befogat om de är besvikna på hur de borgerliga valt att förvalta sina väljares förtroende.
En andra förklaring är migrationspolitiken. Aldrig förr har Sverige tagit emot så många asylsökande som nu. Samtidigt fungerar tyvärr integrationen illa. Framför allt tar det alldeles för lång tid innan de som fått sina asylansökningar beviljade kommer i arbete. Och Migrationsverket har växande problem att härbärgera de nyanlända. För att inte tala om hur svårt det kommer att bli att finna bostäder till dem alla.
Det har blivit bättre så tillvida att migrationspolitiken sedan valet kunnat debatteras på ett konstruktivt sätt. Främst Kristdemokraterna men även Folkpartiet har dessutom gjort utspel som adresserat problem med jobben, bostäderna, integrationen och omfattningen. Men det har tills vidare stannat vid dessa utspel. Och regeringen tycks inte göra någonting för att i grunden förändra arbetsmarknad, bostadsmarknad och migrationspolitik för att möta utvecklingen i verkligheten. Det är en passivitet som även den ger näring till det missnöje som stärker SD.