Det är mer än tre decennier sedan jag fick någon undervisning i engelska. Det har inte hindrat mig att genom åren skaffa mig ett bättre grepp om språket. Det öppnar verkligen upp världen, när man har tillgång till hela det språkområdet, utan att vara beroende av att någon annan ska översätta och göra det tillgängligt för dig. I lätt eller svårt förvanskad form. Kvaliteten på översättningen i tv-kanalernas textningar är ofta totalt undermålig, för att ta ett trivialt exempel.
Med språkkunskap får man tillgång till kunskaper och samhällsdebatt som man annars kanske inte haft möjlighet att ta till sig. I skrivande stund har jag exempelvis nyss ägnat en bra stund till att läsa och lyssna på Jordan B. Peterson som är en intressant och kontroversiell professor i psykologi vid Torontos universitet. Och även om jag aldrig skriver något som handlar explicit om just honom så är hans förmåga att resonera och formulera sig något som lämnar ett avtryck i min samlade erfarenhet.
Min tyska ligger däremot för döden. Jag började aldrig läsa Thomas Mann på tyska istället för i översättning. Jag tog aldrig för vana att använda tyska medier. Med åren har min tyska undan för undan förtvinat så att jag nu möjligen hjälpligt passivt kan förstå delar av exempelvis en nyhetstext. Att jag själv skulle uttrycka något med någon grad av komplexitet på tyska är inte att tänka på.
För tjugo år sedan gjorde jag ett försök att stoppa förfallet. En snabb intensivkurs vid en folkhögskola i Rendsburg väster om Kiel. Men eftersom jag därpå återföll i gamla mönster, på grund av felprioriteringar och intellektuell lättja, så har sedan förfallit pågått i två decennier till.
Även om engelska nog är det främmande språk som öppnar världen allra mest, så finns det ju oerhört mycket som man behöver kunna tyska för att få direkt tillgång till. Vilket jag nu inte har. Detsamma gäller naturligtvis alla de andra stora språken. Du går miste om något om du bara kan ta del av en kulturkrets via ombud.
Därför är det så oerhört trist när färre och färre ägnar kraft och skoltid åt att verkligen lära sig andra främmande språk än engelska. De begränsar sina egna liv och erfarenheter. Men när allt färre svenskar har stora kunskaper i exempelvis franska och italienska så får dessa kulturkretsar också allt färre agenter som förmedlar debatt, kunskap och tankar från dessa kretsar till oss andra.
Att lära sig främmande språk är, för de flesta av oss, förenat med stora ansträngningar. Kul och givande, men jobbigt. Jag tror tyvärr att språkundervisningen ratas i allt högre grad beroende på att den svenska skolan nedprioriterat internaliseringen av kunskap. Kunskap har blivit något man söker vid behov, snarare än förvärvar för att äga och disponera. Vilket leder till att man förstår världen sämre. I fler avseenden än språkförbistring.