Vad sade statsminister Stefan Löfven till bilbrännarna och stenkastarna? Tja, bland annat:
– Min fråga till de här är vad fan håller ni på med?
Motfrågan måste bli:
– Vad gör du själv?
Stefan Löfvens försök att läxa upp bilbrännarna som vanartiga skitungar är fel tilltal vid fel tillfälle. Förstörelsen tycks organiserad och samordnad och dessutom i olika geografiska områden. Det här går långt bortom förmaningstal.
Stefan Löfven sade i och för sig också att:
– Vi kommer alltid att vara starkare, det ska de veta.
Men är det inte motsatsen som de vet? Att chansen är stor att komma undan och att det blir smäll på fingrarna om de grips och lagförs. Att staten inte alls har kontroll över många bostadsområden. Om någon lag gäller så är det den starke och våldsbenägnes. För de yrkeskriminella är antagligen rivaliserade gäng det största hotet mot verksamheten.
Stefan Löfven beskrev bilbrännandet som oacceptabelt redan för två år sedan. Har poliserna blivit fler? Nej färre. Har polisen blivit effektivare? Inte på ett märkbart sett. Tvärt om, om man ska tro mätningarna av hur många brott som klaras upp. Har regeringen överhuvudtaget gjort någonting som på något sätt påverkat benägenheten till kriminalitet, förstörelse och upplopp? Nix.
Den här negativa utvecklingen kommer inte att vändas i ett huj. Det kommer att ta tid och kräva stora resurser. Och ett grundkrav är en regering som åtminstone försöker göra något konkret och långsiktigt. Och på bred front. Det kräver polisära resurser och befogenheter att arbeta både i förebyggande och repressivt bestraffande syften. Det kräver kännbara påföljder och, för de verkligt unga, ett utökat föräldraansvar. För att inte tala om ordning och reda – och tydliga krav – i skolan.