Fem nationalekonomer skrev i förrgår debattartikel i Svenska Dagbladet om motsättningen mellan jobb inom kalkbrytning och besöksnäringen. Artikeln kan läsas på SvD:s hemsida och den refereras även på nyhetsplats i gårdagens GA.
Själv måste jag ju säga att jag har svårt att i dag se motsättningen mellan stenindustrin och turismen. Det är klart att det går att hävda att ekoturisterna kommer att kunna flockas i exempelvis Ojnareskogen Bunge någon gång i framtiden – på ett sätt som dessutom ska generera ett stort antal arbetstillfällen. Men för mig ter sig detta scenario hittills mest som ett utslag av att miljörörelsen famlar efter argument.
Men egentligen är det ju först nu – när regeringen ska göra en politisk prövning av länsstyrelsens förslag till nya Natura 2000-områden – som jobben inom kalkindustrin på allvar blir en faktor som det ska tas hänsyn till. I den tioåriga rättsliga prövningen av Nordkalks planerade kalkbrott i Bunge har det handlat om vattnet och miljön.
Vattnet har alltid varit den högsta prioriteten. Även bland dem som anser att den rättsliga prövningen ska avgöra om Nordkalk ska få bryta eller ej.
Jobben inom stenindustrin är viktiga. Främst, naturligtvis, för dem som är beroende av dem. Jag tror att de har svårt att föreställa sig en framtid där de ska guida turistgrupper till nipsippornas växtplatser och förevisa karsthällmarker. Den osäkerhet de lever under i dag – efter tio år av rättslig prövning och nu föremål för en politisk process som framstår som nyckfull. Och en myndighetsbehandling, från länsstyrelsen och Naturvårdsverket, som måste te sig direkt fientlig.
Men jag måste medge att jobben inte varit det centrala argumentet för mig, när jag i grunden ställt mig positiv till kalkbrytning så länge man kan klara vattnet.
För mig handlar det framför allt om att man inte kan säga:
”Bryt gärna kalk, men inte på min bakgård.”
Inte med bevarad intellektuell och moralisk hederlighet.
Kalken är en oerhört viktig insatsvara på många områden. Det håller även de fem nationalekonomerna med om. De skriver:
”Kalksten är förvisso en för Sveriges tillväxt viktig insatsvara i stål-, pappers- och cementindustrin. Dessutom används kalksten inom möbeltillverkning, fastighetsinredning, läkemedel, byggnationer och rening av försurande vattendrag. Men det betyder inte att kalken måste brytas där det är som mest olämpligt från miljösynpunkt.”
Kalken behövs. Någonstans måste den brytas. Förhoppningsvis så att man inte behöver frakta den alltför långa sträckor. Är exempelvis Nordkalks planerade brytning i Bunge en ur miljösynpunkt olämplig plats? Det är ju bland annat just detta som den rättsliga prövningen handlar om. Kanske (men här känner jag mig inte lika trygg) även den politiska prövning som regeringen ska göra.