Att bli sjuk kan göra att man känner sig utelämnad och hamnar i underläge. Bland annat i förhållande till dem som arbetar i vården. I hög utsträckning tvingas man förlita sig på dem som har sakkunskap. Men ibland märker ju även en lekman att det brister i kommunikationen mellan olika läkare, sjuksköterskor och andra som arbetar i vården. Kanske förmår den sjuke då att stå upp för sig själv och säga ifrån när kommunikationen brister, när hans eller hennes behandling riskerar att bli lidande av att det inte finns någon som har total koll och tar hela ansvaret. Kanske finns det anhöriga som kan ställa frågor, tjata och på annat sätt påminna om den sjukes existens och behov.
Men hur går det för dem som inte har någon i sin ringhörna? Eller när bristerna i vården inte blir tydliga nog för att man ska veta att det är dags att säga ifrån? Det finns trots allt gränser för lekmännens insikter i hur vården är eller hur den borde vara.
Därför oroas man av intervjun med Mats-Ola Rödén i gårdagens GA. Han har mångårig erfarenhet från ”insidan” av gotländsk sjukvård och det han nu varit med om under en familjemedlems sjukdom och behandling får honom att säga:
– Det hänger inte ihop längre.
Kanske frestas somliga att vifta undan Rödéns kritik med att han är en gammal ”insider” som blivit en ”outsider” som tycker att allt var bättre förr.
Men man blir ju inte precis lugnad av Regionens sjukvårdschef Cathrine Malmqvist och Regionens chefsläkare Gunnar Ramstedt. Ramstedt håller exempelvis med om att det kan uppstå problem när en patient rör sig genom vårdkedjan och bristande kommunikation är den vanligaste orsaken vid anmälningar om vårdskador.
Patienten kan gå förlorad när den behandlas som en stafettpinne. I efterhand kan man ju fråga sig om det verkligen var så klokt, när Socialstyrelsen avskaffade kravet på en patientansvarig läkare (utom för vissa specifika sjukdomar och patienter).
Hur som helst känns möjligheten att i efterhand anmäla en vårdskada inte som en tillräcklig reaktion på de konstaterade problemen.