I god ordning och med lång framförhållning underhandlar Region Gotland och Migrationsverket om den förestående asylmottagningen på ön. Det är en unik chans och ett undantag, nationellt och internationellt.
Samtidigt har flyktingsituationen i Europa och Europas närområde blivit än mer akut. Bilden av den treårige pojken Aylan Kurdi från Syrien, som låg drunknad på en turkisk sandstrand, blev i veckan en tragisk symbol för det som pågår.
Reaktionerna har blivit starka. Europa måste öppna sina gränser, hävdar somliga. Utrikesminister Margot Wallström talar om att Europa måste få till stånd ett gemensamt åtagande för kvotflyktingar. Men hur många kvotflyktingar skulle Europa behöva ta emot för att flyktingströmmen över havet skulle försvinna, när det finns miljontals potentiella flyktingar från krig, fattigdom och förtryckarregimer i Afrika och Mellanöstern? Samtidigt reagerar många EU-länder på rakt motsatt sätt. De gör vad de kan för att övertyga flyktingar om att inte söka asyl just i deras land. Flyktingarna på järnvägsstationen i Budapest har förstått att de inte är välkomna i Ungern. De vill någon annanstans.
Att Europas länder plötsligt i enighet skulle öppna sina gränser för flyktingar är osannolikt. Vad kan man då göra?
Konsekvenserna av förändringar i migrationspolitiken kan vara svårförutsägbara och oönskade, även när syftena är goda.
När Europa började satsa mer på att undsätta båtflyktingar i Medelhavet, då blev cyniska människosmugglare än mer hänsynslösa. Båtar överfulla med flyktingar får bara nog med bränsle för att ta sig ut på internationellt vatten, där de lämnas vind för våg i väntan på att undsättande europeiska båtar, som till alldeles nyligen den svenska kustbevakningens Poseidon, ska föra dem resten av vägen.
Australien har "löst" sitt problem med båtflyktingar. Fram till för drygt två år sedan kom det många flyktingar sjövägen till Australien från Sydostasien. Tusentals drunknade.
Nu är det inte många som drunknar. Trafiken har avstannat. Människosmugglarnas marknad har försvunnit tillsammans med flyktingarnas hopp om asyl i Australien. Flyktingarna skeppas tillbaka till Indonesien eller till flyktingläger i länder som Australien har avtal med, som Papua Nya Guinea eller Nauru. Inte ens de som har asylskäl kommer till Australien. De kan få asyl exempelvis på Papua Nya Guinea, som är ett fattigt land med ett välstånd i nivå med Senegal och Sudan.
Australiens "lösning" har inneburit färre drunknade. Men till ett högt pris. Det är som Aftonbladets Wolfgang Hansson skrev i en text i april:
"Att så många trots att de är medvetna om riskerna försöker ta sig sjövägen till Europa beror på att det trots allt fungerar. Många når Europa. De får sin sak prövad. Eller så kan de åtminstone försöka hanka sig fram på svartjobb som illegala emigranter. Drömmen hålls vid liv.
Australien har effektivt dödat drömmen."
Australien har fått utstå frän kritik från FN och människorättsorganisationer. Men den europeiska praktiken dödar kanske inte drömmar, men däremot människor. I havet men också undangömda i lastbilar. Det talas om att stoppa människosmugglarna, men ingenting tyder på att man är nära att göra det framgångsrikt. Europa framstår alltså inte heller till något föredöme. Och alla länder i Europa, både de som försöker stöta bort flyktingar och de som beviljar många asyl, bidrar alla på sitt eget sätt till problemet.
Om det finns någon förändring som är på väg i det europeiska samarbetet i migrations- och gränsfrågor så tror jag att det är att Schengenavtalet brister under trycket. Schengenavtalet skulle ge fri rörlighet och avskaffade gränskontroller mellan de länder som omfattas av det och ett visum beviljat i ett Schengenland är giltigt i hela området. Men när kontrollen av Schengens yttre gräns har rämnat så kommer det sannolikt att leda till att många vill återinföra gränskontrollerna inom Schengen istället.