Stadsarkitekten Christian Hegardt har efterlyst en debatt om lokal arkitektur. Det gjorde han i en insändare 27 juli i GA, där han kommenterade en intervju med arkitekten Andreas Forsberg och en ledare av undertecknad.
Den debatt han tänkt sig var förmodligen inte en ilsken nätmobb och fysiska hot efter ett beslut om några olovligen upphängda lyktor vid Östercentrum i Visby. Det är inte vad han förtjänar och i insändaren framstod han heller inte som någon drakonisk purist som vill stoppa alla uttryck utom sitt eget i det offentliga rummet.
Så vad är felet med lyktorna? De efterliknar en äldre stil, något som Andreas Forsberg kallade för en ”pastisch” i GA-intervjun. Om arkitekturen i innerstaden sade han:
– Som bäst brukar det bli när ett hus inte sticker ut för mycket, utan stämmer in i kören, men utan att efterlikna och bli en pastisch.
Arkitekter brukar inte gilla efterapning av gamla stilar. De föredrar att varje tid lämnar avtryck som är samtida, och går att särskilja från det som verkligen är gammalt.
Men oavsett vad man tycker om lyktorna – fina eller falska – så är de tydligen tillståndspliktiga. Man kan inte räkna med att det man sätter upp utan lov får sitta kvar. Om någon bygger en stuga svart så är det inte estetiken som avgör om den får stå kvar eller ej.
Sedan kan man tycka att Regionens ambitioner att kontrollera statsbilden är alltför omfattande och inskränkande för allmänheten. Jag var i en tidigare ledare inne på hur kommuner och politiken knappast har varit pålitliga smakdomare genom åren, om man tittar på vad de faktiskt släppt (eller till och med drivit) igenom för förändringar i stadsbilder över hela Sverige. Vore inte lite mer pluralism och egenmakt till enskilda människor ett sätt att ge staden mer (om än lite spretigare) liv?
Lyktorna längs Kung Magnus väg hänger ju inte ens inom det beramade och bemurade världsarvet. Kan inte fastighetsägarna vid exempelvis Östercentrum få lite mer svängrum att vara sina egna smakdomare?
Ett nationellt uppmärksammat fall är Bernth Uhnos gula trähus i Skänninge. Det har han målat i flera gula nyanser. Det börjar längst ner med en ljusgul färg som gradvis blir mörkare ju längre upp man kommer. Längst upp är fasaden närmast brandgul.
Det gillade inte byggnadsnämnden i Mjölby som försöker tvinga Bernth Uhno att måla om huset med hänvisning till vad plan- och bygglagen säger om att:
”En byggnad ska ha en god färgverkan.”
Men även om Bernth Uhno har fått byggnadsnämnden mot sig så verkar han ha fått allmänheten med sig. Och när man ser ett foto av huset är det svårt att förstå varför nämnden reagerat så starkt.
Var ska gränsen gå mellan frihet för personliga val och kontroll av det offentliga rummet?
Jag tycker att kommunerna i Sverige tenderar att vara alltför restriktiva, men jag anser ju inte heller att det ska vara fritt fram att göra som man vill oavsett vad som händer med gatubilden. Det är återigen en fråga om nyanser, inte om svart eller vitt. Och då finns det ingen anledning att utse en stackars stadsarkitekt som försöker göra sitt jobb till en syndabock som får bli måltavla för all möjlig och omöjlig frustration.