Säkert är politisk enighet viktig när Region Gotlands politiker försöker få ordning på Regionens ekonomi. Och säkert blir det också svårare att uppnå denna enighet när besluten blir mer kontroversiella och smärtsamma, som regionstyrelsens ordförande Björn Jansson sade i gårdagens GA.
Det krävs i så fall enighet över blockgränsen. Men också inom det styrande blocket. Vänsterpartiet bröt den enigheten häromveckan när partiet började stimma om skattehöjning. En skattehöjning ändrar ju för övrigt inte på det faktum att regionens kostnader växer snabbare än intäkterna.
Men enighet är långtifrån tillräckligt, som jag var inne på i min ledare på påskafton. Om enighet kan börja rädda Gotlands utsatta ekonomiska läge är mycket vunnet. Men om denna enighet saknar folklig förankring kan samhället också slitas isär, vilket vore en oerhörd förlust.
Om alla regionala politiker i alla partier är eniga om samma krisåtgärder – men om de misslyckas med att förklara varför dessa åtgärder är den bästa vägen att gå – då riskerar det bara att framstå som en bred politisk koalition mot medborgarna. Politikerna mot väljarna. Eliten mot allmänheten. Det riskerar att föda politikerförakt och att göda de perifera krafter som står utanför samförståndet.
Jag vet att enigheten och krisåtgärderna frestar på. De rödgröna tvingas lägga sina expansiva böjelser åt sidan och vända dem till sin motsats. Sparsamhet och måttfullhet. Man tvingas överväga privata alternativ, trots att det av ideologiska skäl bär emot. Det är väl övrigt ingen slump att det är just Vänsterpartiet som inte kan hålla sig från att offentligt drömma om en rejäl skattehöjning, när det är just inom Brittis Benzlers fögderi – skola och förskola – där Region Gotlands verksamheter är som dyrast jämfört med andra kommuner. På detta område ska det nu letas sparmetoder.
Centerpartiet tvingas ställa sig svåra frågor om hur en landsbygdspositiv politik kan drivas under knapphetens stjärna och vi vet ännu inte om partiet är förmöget att hitta något svar.
Men förutom alla dessa besvär så måste partierna dessutom orka kommunicera och resonera med väljarna om vad som ska göras och varför man sedan väljer det ena eller det andra alternativet. Man måste lyssna, förklara och argumentera, samtidigt som man inte får darra på manschetten inför hastigt uppblåsande opinionsvindar.
Hittills har politikerna inte ägnat alls tillräcklig möda åt att kommunicera med medborgarna och motivera de beslut som fattas.
Lyckas man inte med detta så kommer det att uppstå en besvärande svekdebatt och det blir ännu besvärligare att hålla ihop den breda politiska koalitionen till nästa omgång av åtgärder för att få ordning på Regionens ekonomi. Som lär bli ännu tuffare.