Decemberöverenskommelsen, som presenterades i lördags, har utsatts för en massiv kritik. Den kommer från alla möjliga håll. Exempelvis från förra språkröret Peter Eriksson (MP). Men kritiken är som mest intensiv och omfattande inom Moderaterna. Till kritikerna hör gamla partiledare som Carl Bildt och Ulf Adelsohn. Europaparlamentariker och gamla partisekreterare som Gunnar Hökmark. Före detta ministrar som Cecilia Stegö Chilo, Lena Adelsohn Liljeroth och Michael Odenberg. Och en stor del av de partiaktiva tycks frågande eller direkt kritiska. Hur ska man kunna försvara en uppgörelse som lägger makten i knät på Vänsterpartiet och som dessutom är högst tvivelaktig från demokratiska utgångspunkter?
Rimligen gör detta Anna Kinberg Batras position i partiet än svagare. Ännu har inte hennes status som blivande partiledare ifrågasatts. Men hon kunde definitivt fått en bättre start. Och knappast en sämre.
Till att börja med blev Anna Kinberg Batra i praktiken den enda kandidaten, när alla andra starka kandidater hoppade av. Partimedlemmarna fick därmed i praktiken inget val.
Valprocessen blev dessutom rumphuggen, när partistämman flyttades från mars till januari på grund av extravalet 22 mars. Ett extraval som nu inte ens blir av.
Och nu har Anna Kinberg Batra medverkat till en spelplansändrande uppgörelse som för många – inklusive den här skribenten – ter sig politiskt ofördelaktig och principvidrig.
Hur stark blir hennes position som partiledare när vänsterbudget efter vänsterbudget passerar riksdagen, med alla möjliga frågor instoppade för att Löfven ska utnyttja överenskommelsen till max?
Tydligen har Alliansen, med decemberöverenskommelsen, offrat den här mandatperioden för att kratta manegen för ett maktövertagande i valet 2018. Hur ska man annars tolka Kinberg Batras troliga partisekreterare Tomas Tobé, i hans kommentar i Svenska Dagbladet i går? Han sade:
– Jag noterar att de som för fram kritik inte svarar på hur vi skulle få en moderat statsminister genom riksdagen.
Ett tips till Tobé: Se till att vinna valet!
Valet i september vanns varken av de rödgröna eller av Alliansen. De rödgröna var bara en något bättre presterande förlorare.
Men nu ger man bort segern och makten till en rödgrön minoritetsregering som i budgetfrågor inte behöver bry sig om att skaffa ett bredare stöd än Vänsterpartiet. Det är både skamligt och skämmigt.