Nämnderna sliter med svåra besparingar. Samtidigt jobbar Regionens egen krisgrupp, befolkad av partiernas ledande företrädare. Undan för undan får vi veta mer och mer om vad man kommer fram till.
Besparingarna präglas av två olika huvudsakliga metoder. Antingen bestämmer politikerna vad Regionen ska sluta göra eller göra annorlunda. Eller också överlåter man de verkligt konkreta avgörande åt tjänstemännen. Typ: ”Spara si och så många procent i alla verksamheter. Återkom med hur ni tänker åstadkomma det.”
Regionens verksamhet är i dag så beskaffad att kostnaderna ökar mer än intäkterna. För att göra något åt detta krävs det strukturella förändringar. Regionen behöver prioritera. Och prioritera bort. Det behövs politiker som vågar göra detta. Politiker som inte skickar ansvaret för i grunden politiska avvägningar vidare till tjänstemän, som i sin tur kan skylla på politikerna. Vilket slutar med att alla beskriver sig som bakbundna offer för omständigheterna.
Tidigare i år beslutade fullmäktige att nämnderna skulle spara en procent i sina budgetar. Det är ju ett typexempel på vidareskickat ansvar, men det var åtminstone en politisk församling som skickade vidare till en annan politisk församling.
Häromdagen var det kultur- och fritidsnämndens arbetsutskott som behandlade besparingar om 1,4 miljoner kronor. Inte så mycket, i relation till de underskott som hotar regionen. Men kännbara besparingar i en av många (ofta röststarka personer) omhuldad verksamhet. Känsliga saker.
Jag ska inte här fokusera på VAD det är man valt att spara på, utan mer HUR. Här finns besparingar av både sorterna. Det finns besparingar där ansvaret för konsekvenserna skickas vidare till tjänstemän, som när förvaltningsdirektören får i uppdrag att göra besparingar i administrationen motsvarande en tjänst. Men det finns också besparingar där politikerna tar ansvaret för konsekvenserna. Som indragen bokbil, ett nedlagt bibliotek i Havdhem och ett helt indraget stöd till konstskolan.
Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Och kritiken är, inte oväntat, som starkast när det gäller de besparingar där konsekvenserna är mest uppenbara. Frågan är nu om kultur- och fritidsnämnden står pall eller ger vika. Högljudda protester brukar få gotländska politiker att backa. Eller lyssna. Beroende på hur man ser det.
Så det är inte konstigt om politikernas instinkt är att undandra sig det fulla ansvaret för besparingar. Att hålla sig i helikopterperspektivet och ge förvaltningarna uppdrag att komma med förslag om hur man ska kunna spara si eller så många procent.
Men den typen av besparingar håller inte i Regionens rådande ekonomiska läge. De blir för kortsiktiga och de påverkar sällan utvecklingen av Regionens långsiktiga totala kostnadsmassa. När det handlar om vad Regionen ska eller inte ska göra eller finansiera.
De kallas förtroendevalda. Nu prövas det förtroendet.