Det har varit en tid av tumult i svensk partipolitik. Egendomligt nog kan man inte se mycket av denna oreda i opinionsmätningarna. Där händer inte mycket. Senaste i går bekräftade en mätning från Sifo, ett av de mest ansedda instituten, att inte mycket har hänt sedan valet.
Man kan ju nästan undra vad det ska vara bra för, att vi snart går till val igen. Kanske för att hamna i exakt samma läge igen. Eller ett ännu värre. Ur askan i elden.
Man kan ha olika åsikter om hur skuldbördan ska fördelas, för haveriet i riksdagen. Om mest skuld ska läggas på Sverigedemokraterna, som frångick praxis för hur partierna ska rösta i budgetvoteringarna. Eller på den rödgröna regeringen, som presenterade en budget med slagsida åt vänster som det inte fanns majoritet för. Eller på Alliansen, som envisades med att rösta på sitt eget budgetförslag trots att man låtit Löfven bli statsminister.
Men om man tycker att det är fel att Sverige ska genomföra ett extraval i mars, bara ett halvår efter det senaste valet, så är det solklart vem om bär skulden. Stefan Löfven. Det var hans beslut att gå ut och meddela att det ska bli ett extraval, efter att Alliansens budget vann voteringen i riksdagen.
Det fanns andra möjligheter än extraval. Löfven kunde ha avgått. Då hade talmannen – som numera är Löfvens partikamrat Urban Ahlin – kunnat göra nya sonderingar för att hitta en lämplig regeringsbildare i den nya situationen.
Det hade kunnat bli Löfven själv, kanske som statsminister i en ren S-regering med större förutsättningar än en S/MP-regering att navigera ett besvärligt parlamentariskt läge.
Det hade inte varit ologiskt om Alliansens fått pröva att bilda regering. Det var ju Alliansens budget som vann voteringen.
Men istället ska vi gå till extraval, trots att man verkligen inte uttömt alla möjligheter bilda regering i den riksdag som röstades fram i september.
Det var nästan som att det var hämndbegär som drev fram det beslutet från en Löfven, som verkade mer än lovligt frustrerad.
Samme Löfven höll jultal i helgen, där han bland annat sade:
– Jag vill gärna se ett Sverige där ideologi och sakfrågor möts och ställs mot varann, hårt och passionerat. Men aldrig på ett sånt sätt att de omintetgör vårt gemensamma ansvar för landet.
Han framträdde dock även i en intervju i Svenska Dagbladet, under rubriken: ”Löfvens tålamod är slut”.
Får vi exakt samma läge i riksdagen även efter valet i mars, så kommer det kanske att krävas någon form av blockgränsöverskridande samarbete. Men i så fall behöver nog Löfven någon form av vidareutbildning i hur samarbete går till. Erfarenheterna från Metall tycks inte hjälpa.