Arkitekter är en yrkeskår med ett sammansatt rykte. På många sätt ett ansett och kreativt yrke, men arkitekter som satt sitt eget sinne för form före funktionen och människorna har också gett kåren ett visst vanrykte. Jag måste väl medge att jag hörde till dem som drog på munnen när Arkitektmuseum på Skeppsholmen i Stockholm – som då var två och halvt år gammalt – 2008 drabbades av svårartade och farliga mögelangrepp. Det var som en poetisk rättvisa för den monstruösa modernism som delar av skrået pådyvlat världen.
Symptomatiskt nog var för övrigt Arkitektskolan vid Kungliga Tekniska Högskolan, uppförd 1969, känd som Stockholms fulaste byggnad. Åtminstone fram till 2011 då den eldhärjades.
I gårdagens GA intervjuades arkitekten Andreas Forsberg, som resonerade om innerstadens framtida utveckling. Något kontroversiellt menade han bland annat att:
– Jag tycker att arkitektur inte alla gånger mår bra av demokratiska processer, men samtidigt måste man vara beredd på att kompromissa. Får jag igenom 85 procent av det jag vill är jag nöjd.
Det är oerhört sant att politikens inblandning absolut inte är en garant för att värna allmänintresset inom arkitektur och stadsplanering. Tvärt om var väl politikens närmast drivande bakom ödeläggelsen av många svenska stadskärnor där man rev så det rök och byggde modernistiska betongblock åt bland annat kommunernas egna förvaltningar och Konsum. Drivande var politiken också bakom de ibland människofientliga miljonprogramsområdena. Områden som möjligen ser granna ut på flygfoton, i ett von oben-perspektiv. Politiken är inte en pålitlig källa till omdöme och smak. Den lierade sig med den modernistiska strömningen inom arkitekturen, istället för att stävja den.
Men å andra sidan bävar jag vid tanken inför hur det blivit om arkitekterna släppts ut i full frihet när kårens estetik var som mest urartad. Någon form av överrock måste arkitekturen absolut vara försedd med.
Därmed inte sagt att jag gör invändningar mot de tankar för innerstaden som Andreas Forsberg gav uttryck för i intervjun. Tvärt om håller jag med honom om mycket. Innerstaden är präglad av vartenda århundrade från Kruttornet och framåt och det finns ingen anledning att 1995 och statusen som världsarv ska innebära att utvecklingen är avslutad.
Det är en utmaning att bygga nytt på ett sätt som passar in i stadsbilden men samtidigt inte blir, med Andreas Forsbergs ordval, en ”pastisch”. Det är, tycker jag, samtidigt faktiskt en fördel om det tydligt framgår vad som är nytt och vad som är gammalt. Även vårt århundrade ska väl få lämna något vidare till eftervärlden, så länge vi även respekterar det arv vi har att förvalta.