År 2014 reste sonen till Syrien och anslöt sig till IS. Nu befinner sig sonen, som uppges ha ångrat sig, i IS sista fäste Baghouz tillsammans med sin familj. Antagligen i förfärliga förhållanden. Fadern till IS-krigaren, som SVT har talat med, hoppas naturligtvis få hem sin son igen. Och de barnbarn som fötts i Syrien. Han berättar att sonen under den första delen av sin tid i Syrien skrev hem om jobbade på sjukhus och hjälpte skadade.
SVT har också pratat med en annan IS-krigare som redan fängslats av kurdiska styrkor. Även han ångrar sig och han vill till Sverige. På frågan om han dödat någon eller deltagit i strider för IS, blir svaret.
– Nej, jag har varit ambulansförare och hämtade skadade soldater och civila.
De som anslöt sig till IS anslöt sig till en mördarsekt som marknadsför sig med filmer där de skär halsen av folk. Huvuden spetsades på pålar. IS har mördat urskiljningslöst, men också med urval av etniska och religiösa minoriteter. De har våldtagit och förslavat, stympat, dödat och destruerat fullständigt hänsynslöst och med västvärlden och dess värderingar som en utpekad fiende.
Så nej, det slumpar sig inte så att alla som rest från Sverige för att ansluta sig till IS har jobbat som vårdbiträden. Men det är naturligtvis passande att påstå det nu, i motgångens stund, när de nu vill tas till nåder av dem de ville mörda. Av det samhälle de ville förinta.
Om Sverige hade de legala förutsättningarna för att ge dem det mottagande de förtjänar, så hade vi kunnat lagföra och fängsla dessa IS-krigare. Men så är det inte. Vi kan inte straffa dem för att de anslöt sig till en mördarsekt och de illgärningar de har begått blir det otroligt svårt att ens få reda på. Bevis som håller i en rättegång blir är än omöjligare att samla.
Vi kan inte ta emot religiöst och ideologiskt motiverade mördare, ge dem en klapp på huvudet och bostadsbidrag, barnbidrag, arbetslöshetsersättning och fortbildning och förvänta oss att det ska inrätta sig som välfungerande men kanske något traumatiserade medborgare.
Någon självbevarelsedrift och omsorg om det svenska samhället måste vi väl ändå visa?