Regionen var och nallade på resultatutjämningsreserven i går, för att Regionen ska uppnå åtminstone ett nollresultat under 2014. Det är anmärkningsvärt att man måste knapra på kapitalet nu, inte minst med tanke på omständigheterna. Lars Thomsson (C) var vänlig nog att påminna om dem. 2014 var även året då Gotland, efter en ändring av det kommunala skatteutjämningssystemet, kunde kvittera ut cirka 100 miljoner extra den vägen. Och 50 miljoner extra blev det efter de rödgrönas beslut att höja kommunalskatten. Ändå lyckades man inte uppnå en ekonomi i balans.
Debatt blev det också om motionen från Inger Harlevi (M) om att återinföra utmaningsrätten. Den rätten avfärdades som en borgerlig symbolfråga av rödgröna företrädare. Att avskaffa utmaningsrätten var bland det första de rödgröna gjorde efter maktövertagandet 2010. Strax före återkommunaliseringen av driften vid äldreboendet Pjäsen. Dessa två händelser är inte de enda förklaringarna till att företagsklimatet skattas som mycket sämre nu än 2010, men man måste ha skygglappar på för att inte se något samband.
Rödgrönt styre har vi nu även på nationell nivå. Tyvärr innebär även det att företagsklimatet försämras och det är ju ingen tröst, precis, att denna försämring sker även i alla andra kommuner. Skattepaketet som presenterades i fredags är sorglig läsning.
Vad kommer exempelvis nu att hände med företagandet – och med svartarbetet – när regeringen ökar skattekilarna och gör ROT- och RUT-tjänster dyrare och mindre tillgängliga för gemene man?
Hur påverkas de som vill leva och bo på den gotländska landsbygden när skatten på drivmedel höjs kraftigt?
Det är väl inte heller så bra när regeringen höjer skatten på sparande, i en tid när hushållens skuldsättning debatteras som ett stort problem.
Och då har jag inte ens gått in på vad de rödgrönas fientliga inställning till företagande i välfärden innebär för det nationella företagsklimatet.
Jag är uppriktigt oroad över hur tillståndet på Gotland och i riket kommer att utveckla sig under de närmaste åren. I valrörelsen i somras skrev jag om de rödgrönas brist på så kallade skyltfönster. Kommuner eller regioner där de kan visa upp goda konsekvenser av god rödgrön förvaltning.
Region Gotland var knappast något sådant skyltfönster efter denna förra mandatperioden. Och det var inte heller de största kommuner där de rödgrönas hade makten då. Den 9 september skrev jag:
”Men det finns ju andra och större kommuner som de rödgröna skulle kunna använda som skyltfönster. De har ju makten i två av Sveriges tre största städer. Göteborg och i Malmö. Men egendomligt nog får vi aldrig höra något om hur stolta de rödgröna är över vad de gjort i Göteborg. De framhåller aldrig att de vill göra för Sverige vad de gjort för Malmö. Vad kan det bero på?”
Nu har de ändå makten – med hjälp av valet och av decemberöverenskommelsen. Och efter ett halvår med rödgrön regering ter sig skyltfönstret tommare än någonsin.