Polisen har redovisat betydligt färre ärenden för åklagare under 2016 än under 2015. Och det finns inget stöd för att det beror på att det funnits färre brott som borde lagföras än året tidigare. Det är det inte ens någon som försöker hävda.
Mats Löfving, chef för polisens Nationella operativa avdelning, försökte sig på en förklaring:
– Självklart är vi inte nöjda med detta. Men vi har haft ett kämpigt år på grund av omorganisationen och allt mer våldsam organiserad brottslighet som slukar stora utredningsresurser.
Andra anförde polisens arbete med gränskontroller som en faktor som stulit resurser från brottsbekämpningen.
Den debattglade och frispråkige före detta överåklagaren Sven-Erik Alhem tyckte inte att alla dessa förklaringar var relevanta:
– Man kan inte längre skylla på omorganisationen eller gränskontroller, det måste finnas en avklingande effekt. Däremot tycker jag att gängkriminaliteten är relevant, det är ett tungt vägande argument.
Å andra sidan kan man ju hävda att den tilltagande gängkriminaliteten i sig innebär ett underbetyg för brottsbekämpningen och det brottsförebyggande arbetet. Vilket inte gärna kan räknas polisen till godo, när allt färre fall når åklagare.
Kanske har trots allt omorganisationen av polisen skapat problem som inte alls är övergående, utan permanenta. Polisförbundets ordförande Lena Nitz menade åtminstone att:
– Vi har tappat mycket kompetens inom polisen de här åren. Många poliser, erfarna utredare, har lämnat yrket. Det är den främsta orsaken till den nedåtgående trenden.
Samtidigt visar regeringen ett tillsynes outsinligt tålamod med den kritiserade rikspolischefen Dan Eliasson. Det vore kanske begripligt om det fanns någon antydan till att problemen inom polisen genomgår en vändning. Men för att se någon sådan vändning måste man blunda för tillståndet inom polisen och granska statistiken väldigt, väldigt närsynt. Det gjordes ett sådant försök i går. Det påpekades att statistiken ser bättre ut om man räknar bort bedrägeribrotten. Men det vore ju bedrägligt.