Det klagas på att partipolitiken kommit i skymundan under Almedalsveckan. I en TT-intervju för ett par dagar sedan tyckte den kritiske statsministern Stefan Löfven att:
– Almedalen behöver utvecklas mer i folkrörelsestuk.
– Men det finns en risk att det har blivit för mycket av konsulter och andra starka krafter som tar över. Det måste vi se upp med. För ska det vara något ska det vara riktig folkrörelsestuk på det hela. Det är det jag tycker om.
För övrigt samme Löfven som i år valde att överhuvudtaget inte komma till veckan. Hur bidrog det till den utveckling han vill se?
Om partipolitiken hamnat i skuggan så är det partiernas eget fel. Almedalsveckan är summan av vad alla deltagare gör den till.
Partierna har alla möjligheter att ta en central plats. Varje parti får sin egen dag. Varje partiledare (eller en vikarie) får hålla tal från stora scenen. Hundratals tillresta journalister är svältfödda på partipolitiska nyheter. Om partierna vill överskugga alla tillresta konsulter och särintressen så är det inte en speciellt svår uppgift.
Men av någon anledning använder partierna i alltför liten utsträckning Almedalsveckan för offensiva utspel. De verkar mer behandla veckan som något som pliktskyldigast ska genomlidas. Ett tal. Ett seminarium eller två. Ett lågmält förslag till en mindre reform som kan överlämnas till medierna. Ungefär som att ha med sig en chokladkartong när man är bortbjuden på middag, som en minimal gest till vett och etikett utan krav på eftertanke. En serie intervjuer där målet verkar vara att inte säga något dumt. Lyckas man uppnå detta så anser man tydligen att det är gott nog.
Sverigedemokraterna satsade i år åtminstone på att synas i det nya exponerade läget vid Hamnplan. Centerpartiet genomförde ett par dussin seminarier måndag till torsdag i en satsning med stor bredd men utan udd, som inte lämnade stort avtryck. Övriga partier verkade gå på autopilot.
Almedalsveckan är ett fantastiskt verktyg för den som vill bilda opinion. Men partierna använder den som en ryggkliare.