Nu när Alliansens partier ska lägga egna budgetar så försökte David Lindvall, på Folkbladets ledarsida i GT i går, tolka det som att det ”mjukar upp blockpolitiken”.
Nix. Blocken är om möjligt än mer cementerade än tidigare.
Det fanns en faktor som kunde ha förändrat blockpolitiken. Nämligen det parlamentariska läget efter valet, där inget block kunde utropa sig till vinnare. (Vilket inte hindrade Stefan Löfven från att göra det.)
Ingen hade majoritet och Sverigedemokraterna – som ingen ville samarbeta med – beslutade sig för att fälla den rödgröna minoritetsregeringens budget. Det borde ha lett till diskussioner om hur man kunde bilda en regering kapabel att söka stöd på båda sidor av blockgränsen för en politik i mittfältet.
Vi fick motsatsen. Vi fick decemberöverenskommelsen (DÖ), där de två minoritetsblocken bara kom överens om en metod för att SLIPPA bryta upp blockpolitiken och samarbeta över gränsen. En överenskommelse om hur en minoritetsregering ska kunna vara säker på att få budgeten genom riksdagen, utan att ta ett dyft hänsyn till att den inte har majoriteten bakom sig.
På så sätt hittade man en formel för att bevara blockpolitiken i nuvarande riksdag. Regeringen – det vill säga Socialdemokraterna och Miljöpartiet – behöver bara söka stöd hos ytterkanten (Vänsterpartiet).
Jag tycker ju i grunden om blockpolitiken, där partier med (förhoppningsvis) näraliggande uppfattningar i viktiga värderingsfrågor samarbetar och ger väljarna besked i förväg om vilken typ av regering de kan vänta sig.
Men jag finner decemberöverenskommelsen – som bevarar blockpolitiken – demokratiskt anstötlig och omöjlig att försvara. Genom en överenskommelse om nya spelregler har politikerna åsidosatt folkviljan för att slippa kompromissa med varandra. Motbjudande. Och det har gett oss en vänsterinriktad regering med mer makt än den har förtjänat i allmänna val.
Jag tycker det är intressant hur många som PÅSTÅR att de vill luckra upp blockpolitiken – som PÅSTÅR att de inte tycker om den – som ändå tycks älska den decemberöverenskommelse som bevarar blocken intakta för överskådlig framtid.
Kan det vara så att de önskar borgerlig splittring, men prioriterar makt för vänsterblocket ännu högre?