För bara ett och ett halvt år sedan så presenterades lasarettet i en reklamfilm som en sjungande, dansande, fikande idyll med romans och havsutsikt. Region Gotlands personalrekryteringsproblem till sjukvården skulle åtgärdas under den klämkäcka parollen: ”Vi vill ha dig!”
Det var förra gången jag skrev om en reklamfilm från Region Gotland med rekryteringssyfte. Jag tyckte då att tonträffen brast, när jag kikade från bakom min skämskudde. Det tycker de som kommenterat filmen på youtube också. Kritiken är svidande.
Men den filmen var ändå vida överlägsen den som nu först presenterats och sedan tydligen dragits tillbaka. En reklamfilm för att ragga personal till hemtjänsten, där en gammal dam som vill lyssna på klassisk musik, tvingas uppleva hur den städande yngre kvinnan byter musik till något mer samtida, elektroniskt och dansbart, och fortsätter städa. Den gamla slår över till den klassiska musiken igen. Och den unga avbryter på nytt sitt städande för att byta till sin kanal. Så byter de, fram och tillbaka. Säger inte ett ljud till varandra. Tills den gamla damen, oklart varför, ger upp.
Det räcker inte med en skämskudde, den här gången. Jag tvingas faktiskt avbryta filmen några gånger, trots att den inte är ens en och en halv minut lång, och se den i etapper. Efter lite tillvänjning går den att se i ett svep. Men det är inget jag rekommenderar att man vänjer sig vid.
Jag kan förstå vad de försökte göra. Eller vad jag hoppas att det försökte göra. En film med två kvinnor från olika generationer som ändå kan skoja med varandra och det kan till och med sluta att den ena kan förmås att uppskatta den andras musiksmak. Ett möte mellan två människor – inte mellan ”brukare” och en kommunanställd.
Men det är ju ett ganska avancerat och nyanserat budskap som kräver lite fingertoppskänsla. Vilket scenen med kampen om musikvalet verkligen inte klarar av att leverera. Det kan illustreras med kommentarerna till helagotland.se från Mia Börstad, som jobbar på ett av öns LSS-boenden:
– Jag blir ledsen och arg. Det är ju ett övergrepp de har filmat.
– Filmen bryter mot allting som vi står för, det är ett hån mot vår yrkeskår. Vi har ju lagar och förordningar och styrkort att gå efter. Den här tjejen visar ingen empati, lyhördhet eller respekt.
Hemtjänsten kommer verkligen att behöva mer och mer personal i framtiden. De äldre blir fler. Men det är också så att kommunerna aktivt strävar emot att fler ska kunna bo hemma längre och att så få som möjligt ska flytta till särskilda boenden.
Men att öppna dörren för hemtjänsten är ingen odramatisk sak för många äldre. Hemmet är en borg. En trygghet. För många själva kärnan för den personliga integriteten. Det är ingen plats där man vill att vem som helst ska kunna klampa in och rumstera om. Men via hemtjänsten kan främmande människor få tillträde till hemmet och bli en del av vardagen. Tyvärr, ibland, alldeles för många olika främmande människor. Det kräver att personalen visar respekt för brukarens önskemål och personliga sfär. Det kräver fingertoppskänsla.
Jag är övertygad om de som faktiskt arbetar i hemtjänsten är utrustade för med mer känsla för hur man kan och bör bete sig, än vad reklamfilmen uttrycker. Jag är också övertygad om att de snabbt kunnat förklara för socialförvaltningen varför reklamfilmen var olämplig, om de bara fått se den i förväg, innan den nått offentligheten.
Det kan bli så fel, när man ska försöka poppa till ett budskap. Den tråkiga och besvärliga vägen att rekrytera personal handlar om goda villkor och gott ledarskap. Men det är den metoden som fungerar i längden. Och den gör absolut ingen skada. Till skillnad från reklamfilmer som ger en falsk bild av en verksamhet, attraherar fel typ av personer och alienerar dem som är beroendeställning.