Man kan inte fatta ett kontroversiellt beslut och sedan springa och gömma sig. Inte som ledare. Inte som flockledare. Inte som hög företrädare för något som vill vara en folkkyrka.
Det har snart gått tre veckor sedan biskop Sven-Bernhard Fast levererade sin ”slutreplik” på GA:s insändarsida, i frågan om prästen som fått kragen tillbaka av biskopen och domkapitlet. Prästen lämnade ifrån sig kragen efter att det avslöjats att han utnyttjat sin ställning för sexuella inviter och kontakter med unga kvinnor inom ramen för kyrkans aktiviteter.
Biskopens insändare saknade inte relevanta argument när han (delvis) bemötte den kritik han utstått. Som när han skulle förklara varför prästens offer aldrig konsulterades:
”Tidigare berörda personer ska skyddas från att behöva vara del av denna nya rättsliga prövning.”
I svensk rättslig tradition så brukar offren inte involveras när någon instans ska avgöra om en person kan friges eller återfå sina yrkesprivilegier.
Men som ”slutreplik” lämnade ju biskopens insändare också mycket övrigt att önska. Beslutet framstår fortfarande som obegripligt, oavsett hur noga och välvilligt man läser den.
Det är väl känt att risken för återfall är hög bland sexualbrottslingar. Mycket talar väl då för hög återfallsrisk även bland präster som utnyttjar sin ställning för att kunna ha sex med flickor som är så unga att det tangerar gränsen till att vara olagligt.
När prästen fick kragen tillbaka så grundade sig detta bland annat på vad tre utredare och en tidigare stiftspsykolog kom fram till. Men det är ju, åtminstone för mig, svårt att förstå hur en sådan bedömning skulle kunna bli så säker att man är beredd att riskera kyrkans heder och alla de ungdomar som den återkragade prästen i framtiden nu kan komma i kontakt med.
Avslöjanden av sexuella övergrepp har ju blivit något av en följetong i kyrkor världen över på senare år. Borde inte Svenska kyrkan, om inte för de drabbades skull så av ren självbevarelsedrift, tillämpa en strikt nolltolerans? Prästyrket är ju ingen rättighet!
Sven-Bernhard Fast och domkapitlet visade prov på ett visst mod (om än ett missriktat sådant) när prästen fick kragen tillbaka. Rimligen var de medvetna om att beslutet skulle göra många upprörda. Men det är som om biskopen förbrukade allt mod han hade, i den stunden. Den som fattar ett kontroversiellt beslut måste ju också stå för det och svara på omvärldens frågor. Det går inte att tystna, göra sig oanträffbar och huka för stormen.
Sedan är jag ju – ärligt talat – inte heller speciellt imponerad av hur somliga av biskopens vedersakare inom kyrkan har agerat. Hur kommer det sig att det är just inom Svenska kyrkan som de personliga vendettorna blir som mest obarmhärtiga och fula?