Skolpengen sänks. Varje skola – kommunala och friskolor – får mindre pengar per elev. Så tänker sig barn- och utbildningsnämnden genomföra en stor del av de besparingar nämnden står inför. Hur det ska gå till för skolorna att dra ner på kostnaderna? Ja, det får någon annan lösa.
Jag skrev nyligen – 26 oktober – om olika typer av besparingarna inom Region Gotland:
”Besparingarna präglas av två olika huvudsakliga metoder. Antingen bestämmer politikerna vad Regionen ska sluta göra eller göra annorlunda. Eller också överlåter man de verkligt konkreta avgörande åt tjänstemännen.”
Jag gjorde också tydligt vilket typ av besparingar som jag anser krävs i detta läge:
”Regionens verksamhet är i dag så beskaffad att kostnaderna ökar mer än intäkterna. För att göra något åt detta krävs det strukturella förändringar. Regionen behöver prioritera. Och prioritera bort. Det behövs politiker som vågar göra detta. Politiker som inte skickar ansvaret för i grunden politiska avvägningar vidare till tjänstemän, som i sin tur kan skylla på politikerna. Vilket slutar med att alla beskriver sig som bakbundna offer för omständigheterna.”
Tyvärr är sänkt skolpeng – utan strukturella förändringar av hur skolan är organiserad – ett typexempel på den typ av besparing där politikerna bara skickar ansvaret vidare. Samtidigt har Regionens politiker – i strid med rektorernas klart uttryckta önskemål – bestämt sig för att största möjliga geografiska spridning är den lokala skolpolitikens överordnade mål. Den prioriteras före ekonomisk effektivitet och före utbildningens kvalitet. Och nu är det alltså bland annat rektorerna som får ansvaret att berätta hur detta ska gå till.
Barn- och utbildningsnämnden fick en viktig läxa. Ingen elev skulle väl – hoppas jag – komma undan med att delegera en läxa till någon annan. Hemuppgifterna räknas liksom inte som lösta bara för att uppgiften droppats i knät på någon annan.