Regeringens planer på flygskatt är bara symbolpolitik utan nämnvärda positiva miljöeffekter. En flygskatt kan beskrivas som självskadebeteende för en nation med stora interna avstånd och stora avstånd till omvärlden från periferin av Europa.
Detta borde vara tillräckligt för att få regeringen att avstå från experimentet. Speciellt som man dessutom saknar stöd i riksdagen för flygskatten och remissinstanserna gör tummen ner. Men man envisas ändå.
Det saknas inte exempel på andra länder som försökt införa eller till och med fortfarande tar ut en flygskatt. Även dessa exempel borde få regeringen att dra sina alltför sällan använda öron åt sig.
När SAS i mars varnade för att nedlagda flyglinjer blir en konsekvens av flygskatten, så hänvisade företaget till erfarenheter från Norge. Flera inrikeslinjer har lagts ner eftersom de inte längre är lönsamma. I oktober i fjol tvingades den regionala flygplatsen Rygge stänga. Nu planerar regeringspartiet Høyre att avskaffa flygskatten, åtminstone i dess nuvarande form.
Både Nederländerna och Irland har infört flygskatt, 2008 respektive 2009, men båda länderna har senare valt att avskaffa den igen, 2009 respektive 2014. Företag i Nederländerna beräknades tappa 1,2 till 1,3 miljarder kronor om året på grund av flygskatten, medan statens intäkter från skatten blev betydligt lägre än beräknat, antagligen bland annat på grund av att flygpassagerare och bolag sökte andra resvägar än via Nederländerna.
Andra resvägar tycktes passagerarna söka även då Tyskland införde en flygskatt 2011. Flygplatser utanför men nära Tyskland upplevde ett verkligt uppsving i samband med att skatten infördes. Tyskland tar fortfarande ut en flygskatt, men den beräknas kosta landet 20 000 arbetstillfällen.
Om man vill att flyget ska beskattas hårdare för hur det belastar miljön så behöver det ske genom internationella överenskommelser. Jag skulle vilja säga att en nationell flygskatt, som den som den rödgröna regeringen vill införa, bara blir ett slag i luften. Men det är värre än så. Eftersom flygskatten är ett självskadebeteende så blir det svenskarna som gisslar sig själva, i en ritual som liknar den som medeltidens flagellanter ägnade sig åt. I tider av nöd randade de sina egna ryggar för att mänskligheten skulle få syndernas förlåtelse. Som värst gick de på, till ingen nytta, under digerdödens härjningar.