Migrationsverket vill placera 800 flyktingar på Gotland. Region Gotland har indikerat att man kan ta emot 200 till 250.
Stor skillnad. Är 800 för många flyktingar på en ö där det bara bor drygt 57 000? Är bara 200 också för många?
Migrationsverket räknar med att det kommer att vara 95 000 flyktingar som söker asyl i Sverige nästa år. Om Gotland skulle ta emot sin beskärda del av dessa asylsökande så rör det sig om 600 flyktingar. Bara under 2015.
Så om Migrationsverket vill placera 800 asylsökande på Gotland så är det inte ohemult. Det skulle ändå ta många år innan Gotland kommer ikapp och tar igen alla de år då öns flyktingmottagande var litet eller obefintligt.
Men med dessa siffror blir det ju också uppenbart för en gotlänning att den svenska flyktingpolitiken ställer stora krav på det svenska samhället. Att bostäder är ett problem som måste lösas tas ofta upp, inte minst i ett gotländskt sammanhang. Men även om boendet inte på något sätt är en liten uppgift att lösa, så är den på många sätt ändå den enklaste.
Jag är den första att hävda att migranter kan och borde vara en tillgång för ett land och för en region. Ett inflöde av driftiga människor, de flesta av dem i sin krafts dagar, borde bidra till Sveriges framtidsmöjligheter. Men då gäller det ju också att man är ett öppet och dynamiskt samhälle som klarar av att ta emot och lämna plats för nykomlingarna.
Jag skulle vilja påminna om en kolumn av Mauricio Rojas som publicerades av Svenska Dagbladet i slutet av september och som jag skrev om redan då. Under rubriken ”Sveriges dubbla utanförskap” skrev Rojas om tre grundläggande förutsättningar som skulle kunna vara en bra grund för förändring.
”För det första, både vänstern och borgerligheten måste erkänna det uppenbara: att det i längden inte går att upprätthålla en generös asyl- och migrationspolitik utan en fungerande integration.
För det andra, att denna integration inte kommer att fungera utan väsentligt förändrade arbetsmarknadsregler, som ger invandrarna en reell chans att ta sig in på vår arbetsmarknad. För det tredje, måste synen på nykomlingarna som bräckliga, hjälplösa och bidragsbehövande offer radikalt förändras.”
Det är ett problem att Sverige är det land där skillnaden mellan de inföddas och invandrarnas sysselsättningsgrad är störst. Jag tror INTE att det beror på att Sverige skulle vara på något sätt mer rasistiskt än andra länder. Jag tror INTE att det beror på någon skillnad mellan de migranter som kommer till Sverige och de som kommer till andra länder. Jag tror det beror på hur den svenska arbetsmarknaden är beskaffad, de villkor som näringslivet arbetar under och på hur vi valt att lösa vårt flyktingmottagande.
Vi kan i längden inte upprätthålla ett omfattande flyktingmottagande om det tar många år innan nyanlända kommer i arbete. Om flyktingarna tvingas leva helt utanför det svenska samhället, eller åtminstone i dess yttersta utkant, utan att kunna förbättra sin egen situation eller bidra till det gemensamma bästa – om det bara handlar om skapa en fristad för världens flyktingar – ja, då ligger det ju faktiskt något i att vi skulle kunna hjälpa betydligt fler i närområdet till de konflikter som skapar flyktingströmmar än vad vi kan här i Sverige.
I valrörelsen talade Fredrik Reinfeldt om att vi behöver ”öppna våra hjärtan” för världens flyktingar. Det är sant. Men det räcker inte med att öppna våra hjärtan. Det räcker inte ens med att vi öppnar våra plånböcker. Vi behöver öppna upp hela ”den svenska modellen” för de förändringar som krävs. Men den öppenheten ser vi tyvärr mycket litet av i dag.