De rödgröna fortsätter att sätta sporrarna i en gunghäst. De försöker piska liv i den, men hur piskan än viner så kommer de ingenstans.
Regionfullmäktige behandlade i förrgår en interpellation som rörde ett uttjatat ärende – att hälso- och sjukvårdsdirektören Maria Dalemars avanlitades i samband med maktskiftet.
Socialdemokraterna försöker framställa det inträffade som att det vore ett övergrepp. Och Erik Fransson malde vidare på Folkbladets S-märkta ledarsida i GT i går:
”Dalemar kände sig långt ifrån klar med sitt arbete. Men när man får information om att man inte är önskvärd på den post man har och att den nya politiska ledningen meddelar att de inte har förtroende för en är det så nära ett otillåtet framprovocerat avsked det kan bli. Mig veterligen saknas saklig grund för uppsägningen.”
Vad i hela friden håller de på med? Uppdraget som hälso- och sjukvårdsdirektör är ett av de absolut viktigaste inom Regionen. Jag har svårt att peka ut någon tjänst som är viktigare. Det skulle möjligen – möjligen – vara regiondirektören.
Det är inte ett jobb vilket som helst. Tillsättningen är tidsbegränsad och man kan avtala om att avbryta anställningen i förtid. Detta är givet, eftersom det är helt centralt att hälso- och sjukvårdsdirektörens uppdragsgivare känner förtroende för personen i fråga.
Detta förtroende saknades. Givetvis.
Vid ett par tillfällen i ledartexter benämnde jag Dalemar och Stefaan De Maecker kollektivt som Dalemaecker, och jag är lite sur över att den terminologin inte kom i mer utbredd användning.
Maria Dalemar lierade sig fullkomligt med nämndens ordförande Stefaan De Maecker (MP). Och då menar jag inte den vanliga lojalitet som förväntas att uppdragstagaren har inför representanten för den styrande majoriteten. Dalemar gick mycket längre än så. Hon dömde ut oppositionen. Hon beskrev oppositionens sviktande förtroende för De Maecker som irrelevant och förklarade att inte bara hon själv utan hela förvaltningsledningen och hela hälso- och sjukvården hade förtroende för nämndens ordförande. Vilket naturligtvis var en skönmålning utan dess like.
Exempelvis i februari 2016 konstaterade jag att:
”Det är att gå väldigt, väldigt långt för en opolitisk tjänsteman. Så långt att hon rimligen förenat sitt eget framtida öde med den rödgröna majoritetens.”
Det är alltså mer än tre år sedan jag drog slutsatsen att Maria Dalemar skulle tvingas lämna uppdraget om det blev maktskifte. Och det blev det i höstas. Och Dalemar fick gå.
Jag kan inte tro att någon egentligen tycker att detta är konstigt. Inte ens Dalemar själv. Varför skulle hon för övrigt vilja fortsätta sin gärning under en ny politisk ledning vars tidigare agerande – i opposition – hon har uttryckt ringaktning för? Maria Dalemar gjorde sig till en politisk tjänsteman och politiska tjänstemän får gå när det blir maktskifte.
Det inträffade är bäst för alla inblandade och det är ingen idé att böla och bröla och göra krystade försök att göra affär av personalpolitiska nödvändigheter.