Hux flux sänder Migrationsverket många asylsökande från Gotland till fastlandet. Brådstörtat och med liten urskiljning. Somliga av dem hade verkligen velat stanna på ön för att vårda och utveckla de rötter och kontakter som de redan etablerat.
Andra asylsökande får ett nytt boende där de kan stanna på ön. Men egentligen, på grund av anförvanters geografiska hemvist eller andra skäl, så hade de egentligen velat få ett nytt boende i Stockholmstrakten.
För en utomstående är det ju verkligen svårt att förstå varför det skulle behöva bli på det här sättet. Man hade ju bara behövt fråga de asylsökande om deras egna önskemål, för att i görligaste mån kunna gå dem till mötes för att de ska få en så bra start i Sverige som möjligt. Men istället har Migrationsverket valt åt de asylsökande, utan hänsyn till deras egna preferenser.
Migrationsverket har från början vetat om att många av asylboendena på Gotland var tillfälliga. Ett sätt att använda en säsongsberoende infrastruktur som fanns tillgänglig utanför turistsäsongen. Ändå sker omflyttningen sedan på en höft, där Migrationsverket följer sina egna tankar om vilka asylsökande som bör stanna på ön och vilka det är bättre att flytta till fastlandet. Ungefär som man gör när man fattar beslut som berör spädbarn eller tamdjur, som inte har några åsikter eller åtminstone inte kan föra sin egen talan.
Visst har Cecilia Viberg, chef för Migrationsverket på Gotland, en poäng när hon till GA säger:
– Jag kan inte säga så mycket om det här just nu. Men vi har tagit så mycket hänsyn det går av den informationen vi har haft. Det handlar om stora mängder människor och vi har planerat efter bästa förmåga. Vi har i första hand utgått från barnens bästa och vi är väldigt glada att vi faktiskt kan erbjuda alla asylsökande i Sverige tak över huvudet. Det är varken enkelt eller självklart.
Migrationsverket är verkligen pressat. Och asylsökande kan inte bestämma var de ska bo medan de får sina asylskäl prövade. Men jag undrar om inte Verket gör uppgiften svårare än den egentligen skulle behöva vara, när man trots att det finns tid väljer att inte ta hänsyn till (eller ens ta reda på) de asylsökandes preferenser.
Varför göra två familjer ledsna, när man skulle kunna göra båda glada genom att låta dem byta framtida placering i asylboende?
Onödigt svåra tycks Migrationsverkets relationer också vara, med de asylboenden man skriver kontrakt med. Eller misslyckas skriva kontrakt med. Under överskådlig framtid kommer Migrationsverket att behöva många boenden för asylsökande, men ändå skriver man inte tillräckligt långa kontrakt på boenden för att den andra parten ska våga göra de investeringar som krävs. Vilket ytterligare försvårar Verkets uppgift.