Helst skulle jag vilja att alla världens människor var fria att passera alla nationsgränser och bosätta sig var de vill. Men jag inser ju samtidigt att detta är en omöjlighet främst, men inte enbart, för en välfärdsstat som Sverige. Migranterna skulle strömma från en värld med alltför många ofria och fattiga, ända tills dess att skälen att vilja bosätta sig i Sverige försvann. Ända tills dess att staten rämnat under trycket. Vilket jag tycker bör undvikas.
Det är inte antingen eller som gäller. Sverige måste hitta en medelväg mellan ytterligheterna, mellan helt öppna och helt slutna gränser. Ett land som kan värna asylrätten för dem som behöver dem mest, men som samtidigt förblir en fungerande stat både för infödda och nykomlingar.
På dagens insändarsida publicerar GA två insändare som tar ställning mot avvisningarna av dem som efter prövning nekats asyl i Sverige. En av insändarna kritiserar dessutom åldersprövning av asylsökande. Det är lätt att förstå insändarskribenternas känslor och motiv. Men det finns också en annan sida av saken.
Hur ska Sverige kunna försvara migrationsreglerna och asylrätten, om de som saknar asylskäl inte avvisas? Hur ska Sverige mäkta med att ge asyl till de mest behövande, om alla som söker asyl får stanna oavsett om de bedöms ha asylskäl eller ej? Hur ska minderåriga asylsökande kunna värnas, om Sverige helt utan kontroll låter vuxna manipulera mottagandet och asylprövningen genom att uppge att de är barn?
Bäst vore egentligen om Sverige uteslutande kunde ta emot kvotflyktingar. Flyktingar som definitivt har asylskäl och som från dag ett kan vara säkra på att de inte börjar bygga sina nya liv i Sverige förgäves. Utvisningar är förfärliga och uppslitande, främst för dem som själva drabbas men även för samhället som helhet.
Men människor på flykt eller jakt på ett bättre liv söker egna vägar för att nå sitt mål.
Motsägelsefullt nog värnar Sverige och andra rika länder världen över asylrätten genom att försvåra för asylsökande att verkligen kunna söka asyl. De kan inte obehindrat köpa sig en flygbiljett eller på annat sätt passera gränser för att få sin sak prövad.
Sveriges prövning av vem som ska få stanna i Sverige kan ju inte i praktiken tillåtas vara så beskaffad att hinderbanan på vägen hit är enda inträdesprovet. Om Sverige låter dem som saknar asylskäl stanna, så innebär det att vi samtidigt inte klarar av att ta emot lika många av dem som faktiskt har asylskäl.