Medan Landsbygdsriksdagen pågick skrev regionstyrelsens ordförande Björn Jansson om hur han vill att Gotland ska bli en del av huvudstadsregionen (Folkbladets ledarsida i GT i lördags). Och om hur ledsen han är över att det verkar ha uppstått hinder för att detta ska hända till år 2019. Gotland kan tvingas vänta till 2023.
Men vad är det Gotland väntar på? Vilka fantastiska möjligheter är det som ska realiseras när Gotland blir en del av Stockholmsregionen?
Björn Jansson vill att Gotland ska bli en del av Mälardalens expansiva arbetsmarknadsregion. OK. Men hur? På vilket sätt åstadkommer man detta genom att Gotland blir en del av en storregion? Är det inte samma flygplan som ska förbinda Gotland med Bromma och Arlanda? Är det inte samma färjor som ska trafikera Nynäshamn och Visby?
Det uppstår ju inget maskhål, i samband med inträdet i en storregion, genom vilket man kan transportera sig till fastlandet snabbare än man kan blinka.
När Björn Jansson hävdar att Gotland får "tillgång till den starkaste växande regionen i Sverige" – exakt vilken "tillgång" är det han föreställer sig att Gotland ska få. För det framgår nämligen inte.
Björn Jansson skriver också att: "Att vara en del av Stockholms kollektivtrafik är ett annat område som jag tror att vi skulle gynnas av."
Jaha. Hur då, menar han? Han kan ju inte tro att vi ska få ny gotländska stationer i tunnelbanan eller pendeltågsnätet. Det lär ju förbli så att det finns ett kollektivtrafiknät i Stockholm. Och ett annat på Gotland. Skillnaden blir vem som ska finansiera och besluta över länstrafiken på Gotland. På vilket sätt menar Björn Jansson att vi gynnas av detta, här på ön?
Regionstyrelsens ordfröande kallar sig själv för en "varm anhängare" av att Gotland ska gå upp i Stockholmsregionen.
Borde han i så fall inte vara bättre på att förklara varför han är det. För de skäl han anför är illa konstruerade och dåligt hopskruvade.