Hur illa är det? Är det så illa som vi befarar? Ja, det är det.
Det ovälkomna beskedet fick Region Gotland från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) i går. Detta sedan SKL:s analysgrupp gått igenom Regionens ekonomi och dragit samma slutsats som Regionen. Om inget görs kommer kostnaderna att fortsätta växa mycket snabbare än intäkterna. SKL varnar för att underskottet år 2020 kan bli så stort som 328 miljoner.
Detta får naturligtvis inte hända. Det går till slut för Region Gotland som för Detroit. Man blir satt under förmyndare.
Många av Regionens verksamheter är också tydligt dyrare än motsvarande verksamheter i andra kommuner. Det gäller exempelvis skolan och förskolan. Och detta utan att vi får valuta för pengarna, åtminstone om man fokuserar på utbildningens resultat och inte på geografi.
Regionen behöver genomföra strukturella besparingar. Besparingar som inte bara minskar kostnaderna i dag utan även innebär kostnaderna ökar mindre i framtiden. Det blir tufft. Verkligen tufft. Framför allt eftersom Regionen har en historia av att retirera från besparingar när man möter ett påtagligt motstånd. Och ja, ibland saboterar Regionen själv möjligheterna.
På presskonferensen efter tekniska nämndens möte i veckan fick vi bland annat veta att man avsåg rödlista ett antal busslinjer. Rödlistning innebär i princip att Regionen går ut och berättar på vilka linjer som det är för få resenärer för att det ska vara försvarbart att bedriva kollektivtrafik. Det blir som en uppmaning till folk att resa mer kollektivt om de vill behålla sin busslinje. Och en inbjudan att komma in med förslag på tidtabell eller något annat som skulle kunna leda till att de resande blir fler.
Tydligen finns det beslut på att varnande rödlistning ska genomföras innan regionen gör några besparingar i kollektivtrafiken.
Jag ställde en fråga om vilka erfarenheter Regionen har av denna rödlistning. Vad brukar det leda till? Och nämndens ordförande Tommy Gardell (S) tvingades ju konstatera att det brukar leda till att resandet tillfälligt går upp, rödlistningen försvinner och sedan går resandet ner igen.
Region Gotlands politiskt valda beslutsfattare har alltså ordnat sakerna så att de saboterat sina egna möjligheter att faktiskt fatta rationella beslut om var man ska (och inte ska) bedriva kollektivtrafik.
Nu kräver Region Gotland prekära ekonomiska utsikter betydligt mer ryggrad än så. Det kräver att man först vågar inse vad som behöver göras och sedan måste man också våga genomföra det. Då går det inte att vika sig för varje opinionsyttring.