Efter över åtta år som ledarskribent i Gotlands Allehanda så måste jag ju medge att det finns några frågor där jag i efterhand frågar mig själv:
– Hamnade jag rätt där? Drev jag verkligen rätt linje?
Regionfrågan är en sådan. Ansvarskommittén föreslog för snart tio år sedan att Sverige skulle delas i ett litet antal storregioner med invånarantal som räknades i miljoner. Jag tillhörde dem som propagerade för att Gotland skulle vara en egen region, trots att ön bara har en bråkdel av den befolkning som Ansvarskommittén ansåg att en region behöver. Så blev det också. Och ansvarskommitténs förslag rann i mycket ut i sanden, även i övriga Sverige. Det blev inte så mycket mer med stora regionbildningar.
Många av argumenten för Gotland som en självständig region har fortfarande bärighet. Ön är en geografiskt väl avgränsad enhet med mycket speciella förutsättningar. Det skulle få demokratiska konsekvenser om Gotland blev ett litet avlägset bihang i yttersta utkanten av en stor region. Det skulle antagligen bli svårare att finna regionala särlösningar baserade på lokala förhållanden, som den mellan Regionen och vårdcentralen på Visborg
Stora landsting behöver verkligen inte vara mer effektiva än små landsting. Ofta är det tvärt om. Och så vidare.
Men samtidigt. Det har gått sju-åtta år sedan Ansvarskommitténs förslag debatterades som mest. Det var i början av september 2007 som Gotlands kommun (som den hette då) avgav sitt remissvar till Ansvarskommittén och försvarade sin särställning. Under den tid som förflutit sedan dess har det ju inte saknats tillfällen där jag – trots argumenten för Gotland som en egen region – drabbats av eftertankens kranka blekhet. Till exempel på grund av:
1. Sjukvårdens problem med ekonomi, effektivitet, organisation och personalförsörjning.
2. Relationsproblemen mellan Regionen och länsstyrelsen.
3. Tillämpningen av det regionala utvecklingsansvaret.
4. Kunde vi inte haft nytta av understöd från en stor region exempelvis när det rört Gotlandstrafiken?
Regionfrågan är på väg att väckas igen. Ardalan Shekarabi (S), civilminister, skrev i går på Dagens Nyheters debattsida under rubriken ”Ny regionreform ska göra landstingen färre från 2019”:
”Regeringen kommer inom kort att utse förhandlingspersoner som ska få i uppgift att tillsammans med berörda parter skapa nya regioner i Sverige. Senast i december 2017 bör beslut fattas om ändrad landstingsindelning för att en eller flera regioner ska kunna bildas den 1 januari 2019.”
Mina dubier om förträffligheten i dagens regionala ställning för Gotland innebär inte att jag genast är beredd att låta Gotland uppgå i en storregion. Alls icke. Men jag är beredd att förbehållslöst pröva den regionala frågan på nytt. Vad är bäst för Gotland, i ljuset av de senaste årens erfarenheter? Finns det möjlighet till särlösningar där Gotland i mycket förblir en självständig region, men där sjukvårdsansvaret övergår till en storregion? Vore det i så fall önskvärt och under vilka villkor? Behöver det finnas en länsstyrelse på Gotland, eller vore det bättre om Gotland blev en del av en större länsstyrelses ansvar?
Jag vet inte själv svaret på dessa frågor. Men det verkar som det är dags att ställa dem nu. Och fler därtill.