Jag är själv uppvuxen i ett radhus, i huvudsak omgett av villabebyggelse. Det är inget jag bär med mig som ett trauma och jag har inte intrycket att villamänniskorna i resten av kvarteret fruktade eller föraktade oss radhustroglodyter. Det var ett i allt väsentligt harmoniskt område.
Så jag är lite förvånad över den häftiga reaktionen både från politiker och grannar, till planerna på att bygga radhus på tre tomter på Greta Arvidssons gata i Visby, där Regionen egentligen tänkt sig att det skulle byggas villor. Miljö- och byggnadsnämndens ordförande Eva Ahlin (C) gick i en intervju i P4 Gotland i onsdags så långt att hon önskade ett återköp av tomterna och hon beklagade att detaljplanen är så utformad att radhus kan vara en möjlighet:
– Det går att tolka det här som att ”här går att bygga radhus”. Vi tar strid så mycket som vi kan och ändå vara representanter för ett rättssäkert samhälle.
Visst kan jag förstå nämndens irritation att det kanske inte blir som man har tänkt sig. Och visst kan jag förstå om grannarna är skeptiska till planer som exempelvis kan innebära att deras tomter kan beskådas av än fler än vad som var tänkt och att deras egen vy från hus och tomt påverkas.
Men jag tycker också att det är relevant att som signaturen ”Åke” på dagens insändarsida se det från företagarens utgångspunkter. Här har han i god tro köpt tre tomter där man enligt detaljplanen skulle kunna bygga det han projekterar, men när affären sedan länge är i hamn så vill miljö- och byggnadsnämndens ordförande göra allt hon kan för att stoppa hans planer och köpa tillbaka tomterna.
Man kan ju lätt förstå om det gör att hans uppfattning om företagsklimatet får sig en knäck. Vilket för övrigt även gäller alla andra företagare, som får anledningen att reflektera över vilka prioriteringar Regionen gör som marknadsövervakare och affärspartner. Kan man lita på Regionen. Eller är opålitlighet det enda man kan vara säker på?
Med detta sagt så tycker jag att miljö- och byggnadsnämnden har en tydlig uppgift. Att inom ramen för gällande detaljplan se till att det som byggs inte på ett otillbörligt sätt menligt påverkar området och så gott det går hjälpa markägaren rätt. Det gäller exempelvis hur grannarna påverkas och hur parkeringsfrågan löses. Vid det planerade radhusområdet, eller husen med 18 bostäder med egen ingång, ska enligt helagotland.se anläggas 17 parkeringsplatser. Det låter helt otillräckligt.
Radhusen där jag växte upp hade både egen garageuppfart och eget garage. Ändå har många i området valt att omdisponera tomterna på radhusen framsida så att det nu finns ännu mer plats för bilar.
Kan inte bristen på bilplatser vara ett relevant skäl att säga nej till radhusen på Greta Arvidssons gata, i dess planerade utformning?
I så fall kan Region Gotland ha bundit ris för egen rygg med den av fullmäktige nyligen antagna orealistiskt bilfientliga parkeringsnormen, som är regelverket för att ta fram behovstal för
parkering vid nybyggnation.
Om radhusen räknas som flerbostadshus så föreskriver normen bara åtta bilplatser per tusen kvadratmeter bruttoarea i zon B, som är Visby utanför innerstaden. Det är mindre än en bilplats per bostad, om lägenheterna inte är väldigt stora.
Men för villor, radhus och parhus föreskriver parkeringsnormen två bilplatser för varje bostad. Det skulle i så fall innebära 36 bilplatser för de planerade radhusen på Greta Arvidssons gata.
Inte kan det väl vara så att de projekterade bostäderna ska räknas som radhus i förhållande till detaljplanen, men som lägenheter i förhållande till parkeringsnormen?