Det fanns en tid när jag kände mig säker och bekväm i regionfrågan.
Litet var fint. Litet garanterade regionalt inflytande i en väl avgränsad region med speciella förutsättningar.
Det finns inga tydliga stordriftfördelar med stora landsting, tvärt om var ett av Sveriges minsta landsting (Halland) det effektivaste. Stockholms läns landsting, Gotlands troligaste slukare, har dessutom landets högsta landstingsskatt.
Och om Gotland skulle hamna under en fastländsk länsstyrelse? Finns det inte risk för att det blir ännu lättare på avstånd, att se Gotland som en pittoresk ö som inte borde genomgå onödig utveckling?
Mycket av detta kan fortfarande vara giltiga argument. Men jag har under de senaste åren levt med en allt mer stortandad gnagande känsla av att min linje i regionfrågan – och Gotlands linje – kanske ändå inte blev rätt och långsiktigt hållbar.
Skulle det inte vara möjligt att behålla en del av utvecklingsansvaret och inflytandet här på ön, även om Gotland blev del av en större region? Vittnar inte sjukvårdens löpande och under senare tid tilltagande problem med ekonomi, organisation och rekrytering om att Gotland är en alltför liten huvudman för sjukvården? Och skulle inte Gotland kunna få en länsstyrelse med större känsla för balans i utvecklingsfrågorna, om vi fick samma länsstyrelse som huvudstaden?
Tro inte att jag är helt övertygad om vad som är de rätta svaren på de ovanstående frågorna. Men det är frågor som behöver övervägas och debatteras. Det är hög tid. Inte minst som regeringen aviserat att man menar allvar med att förändra Sveriges regionala indelning utan att invänta frivilliga sammanslagningar. Civilminister Ardalan Shekarabi (S) skrev redan i mars i år på Dagens Nyheters debattsida under rubriken ”Ny regionreform ska göra landstingen färre från 2019”:
Regionstyrelsens ordförande Björn Jansson skrev i ämnet på Folkbladets ledarsida i juli i år:
”Som region idag är vi väldigt små i förhållande till Skåne och Västra Götaland och blir det tio storregioner så sticker Gotland verkligen ut. Jag ser Stockholm som vår naturligaste samarbetspartner. Det är så mycket som binder ihop oss.
Främst handlar det om sjukvården där vi har behov av att finnas i ett större sammanhang. Jag ser samma behov inom den högre utbildningen.”
Men om Gotlands politiker överväger en omsvängning i regionfrågan – om man är på väg att tänka om helt eller delvis – så är det en process och en debatt som huvudsakligen sker utanför offentligheten. Det tror jag vore djupt olyckligt. Om Gotland ska förändra sin regionala status så borde det ske med största möjliga insyn, för att pröva argumenten och för den folkliga förankringens skull.