På söndag drar det igång. I Visby samlas partipolitik och proffstyckare, PR-branschen och intresseorganisation, särintressen och aktivister. Och många, många fler. Almedalsveckan har mer och mer kommit att dominera hela den nationella agendan medan den pågår. Den tar över nyhetsrapporteringen och istället för att lämna tv-sofforna i huvudstaden tar man med dem till Visby.
Men medan Almedalsveckan växer så förblir själva partipolitiken på sätt och vis ett nollsummespel, där ingen kan vinna något utan att någon annan förlorar. Det finns bara hundra procent att tävla om. Och veckans första talare, Liberalernas partiledare Jan Björklund, skulle säkert kunna säga den del om hur tufft det kan vara.
Snart två år i opposition. Och Liberalerna guppar fortfarande i bakvattnet, strax ovanför det lågvattenmärke som utgörs av den fyraprocentiga spärren till riksdagen.
Det måste vara frustrerande. Alla partier anser väl att de han ett mindre stöd än de anser att de borde ha. Men för Liberalerna är det extra mycket så att de är övertygande om sin egen förträfflighet. Och under Alliansregeringens dagar fanns nog en känsla av – inom Liberalerna, C och KD – att det var Moderaterna som roffade åt sig vinsterna av samarbetet medan de andra fick föra en tynande tillvaro och slåss om smulorna. De höll ändå lojalt fast vid Allianssamarbetet ända in i kaklet. Men nog närde de en förhoppning om att valförlusten 2014 ändå skulle föra det goda med sig, att de nu med större manöverutrymme skulle kunna skaffa sig en större roll inom – och andel av – borgerligheten.
Så har det inte blivit för Liberalerna. Inte alls. Trots konkurrenternas vacklande hälsa. Trots att regeringen har visat sig svag inte bara i riksdagen utan också i anden. Trots Socialdemokraternas besvär och Miljöpartiets haveri. Och trots partiledarskiften i två av de andra borgerliga partierna, medan Liberalerna bytt namn men behållit partiledaren Jan Björklund.
Jag tror Liberalernas problem i grund och botten är ett identitetsproblem. Ett problem namnbytet inte gjorde något åt. Liberalismen ligger i betraktarens öka, och ofta är det tämligen svårt för en utomstående betraktare att förstå varför Liberalerna skulle vara så mycket liberalare än andra partier.
En annan del av problemen sedan valet – inte bara för Liberalerna utan för hela borgerligheten – beror på bristande ambitioner. Vid det här laget borde det ha blivit uppenbart att det inte räcker att luta sig tillbaka och titta på när de rödgröna regerar sig sönder och samman.
Om man bedriver opposition halvt om halvt på låtsas, då blir även framgångarna imaginära.