Partipolitiken borde vara Almedalsveckans kärna. Men i år känns det som att det är tur att det är många andra som vill ha uppmärksamhet. För partipolitiken saknar, av många olika skäl, verklig nerv.
En anledning är oundviklig. Vi befinner oss mitt i mandatperioden. Det har snart gått två år sedan senaste riksdagsvalet och det är drygt två år till nästa. Vi är långt från valrörelsens puls.
Men partipolitiken borde ändå vara intressant. Vi har en parlamentarisk situation som borde ha inneburit en dynamisk situation. Men av rädsla inför den nya situationen har partierna – åtminstone de flesta av dem – istället valt att snöpa sig och göra sig ofarliga. Socialdemokraterna och Miljöpartiet regerar på nåder trots en riksdag med ickesocialistisk majoritet, men har få idéer om vad de ska göra med makten. Alliansen bedriver en låtsasopposition och avstår många möjligheter för att få genomslag för sin politik. Man lägger inte ens gemensamma budgetmotioner.
Det mest framgångsrika oppositionspartiet är tveklöst Vänsterpartiet. Partiet har stort inflytande över den rödgröna regeringen – bland annat med hjälp av Alliansen och den decemberöverenskommelse som fejkade sin egen död. Samtidigt räds Vänsterpartiet inte att kritisera den regering den samarbetar med.
Vänsterpartiet är både regering och opposition. Alliansen är varken det ena eller det andra. Åtminstone inte fullt ut.
Sverige befinner sig i en situation där det verkligen behövs ny politik. Inte minst för jobb, integration och bostäder. Men regeringspartierna förlamas av sina egna ideologiska blockeringar och Alliansen förlamas av sin egen brist på ambitioner.
Så jag har inte stort hopp om att partipolitiken kommer att ta den plats den borde göra under årets Almedalsvecka. Jag förväntar mig inga stora, oväntade utspel. Även om de skulle behövas.