Att skriva en deckare, det blir allt vanligare. Gravitationen från det svenska deckarundret drar till sig fler och fler, även från kretsar långt från skönlitteraturen.
Vill man bli läst och sälja böcker är det väl ingen dum idé i sig. Genren är ju av någon anledning mycket populär. Kanske uppstår till slut en övermättnad, men än har jag inte sett några tecken på det.
En av de senaste som känt sig kallade är Moderaternas tidigare strateg Per Schlingmann (I makten öga, Piratförlaget). Han har skrivit en deckare som alls icke är invändningsfri. Varför reduceras exempelvis personteckningen alltför ofta till att beskriva vilka varumärken personen omgivit sig med? Eller är detta kanske något som ersatt personlighet i somliga kretsar? Produktplacering som personlighetsproteser? Jag får allt oftare anledning att fråga mig om det är jag som har blivit mossig. Men jag lutar åt att världen blivit galen.
Men historien om näringsminister David Ehrling, hans kris under en Almedalsvecka och mordet på en journalist har för all del andra kvaliteter. Jag läser hellre Schlingmanns deckare än den strategi- och PR-rådgivning han tidigare publicerat. Även om karaktärerna ibland råkar tala som vandrande managementlitteratur. Men David Ehrling känns ändå, speciellt i dessa dagar, som en trovärdig politikertyp. Den skandal han dras in känns också möjlig. Man får, förmodar jag, en inblick i hur resonemanget i partipolitiska kretsar ibland går. Och hur långt det kan vara mellan det politiska hantverket och innehållet.
Jag är dock inte benägen att dra lika mörka slutsatser om politiken utifrån Schlingmanns deckare som vänsterdebattören Daniel Suhonen gjorde på Expressens kultursida. Han skrev där om hur ”Schlingmanns deckare skvallrar om Reinfeldt-åren”.
Nja, det är klart att Schlingmann hämtat inspiration från händelser och skandaler från den tid då han befann sig i politikens viktigaste maskinrum. Men det är en deckare han har skrivit. Den som vill ha information och dra slutsatser om tiden i regeringsställning får vackert invänta memoarerna, istället för att dra skruvade slutsatser av något som inte gärna kan beskrivas som en nyckelroman. Deckaren är möjligen inspirerad av verkligheten, inte hämtad ifrån den.