Även om Moderaterna för tillfället är ledarlösa så ser det inte så puckelryggigt ut för Alliansen inför extravalet. I Demoskops senaste mätning är det helt jämnt mellan blocken – 41,7 procent var. I valet var de rödgröna mer än fyra procentenheter större. Och i Demskops mätning i januari var skillnaden mer än 16 procentenheter – 52,3 procent för de rödgröna och 36,1 för Alliansen.
Det är ju rätt tydligt att trenden talar för att Alliansen gör ett bättre extraval än de rödgröna.
Men det finns många områden där Alliansen skulle behöva utveckla sin politik. Och det behovet är som mest skriande när det gäller migrationspolitiken. På grund av beröringsskräck har den fastnat i ett orimligt läge.
Det har jag skrivit om tidigare – bland annat i tre ledare som publicerats sedan riksdagsvalet i september:
”Vad kan man göra åt de andra partierna?” (30/9), ”Att öppna våra hjärtan är långtifrån tillräckligt” (13/11), och ”Öppna arbetsmarknaden!” (14/11).
Alliansens uppgörelse med Miljöpartiet i migrationsfrågan förde det goda med sig att Sverigedemokraternas inte fick något inflytande. Men samtidigt hamnade vi i en situation där det egentligen bara fanns två åsikter om migrationspolitiken företrädda i partipolitiken. Sverigedemokraternas mycket restriktiva syn på invandringen. Och sju partier som stod för den andra ytterligheten. Det fanns inte utrymme för några åsikter däremellan.
Det är illa. Speciellt när det inte finns någon uppgörelse om att förändra samhället så att det faktiskt förmår att uthålligt ta emot så många flyktingar.
Men när Migrationsverket nu talar om upp emot hundratusen asylsökande, och kanske lika många varje år under flera år framöver, utan att vi sett de något av de reformer som behövs för att öppna bland annat arbetsmarknaden och bostadsmarknaden för alla nyanlända, så blir det uppenbart att migrationspolitiken behöver verklighetsanpassas. I inget annat land är det så stor skillnad på förvärvsfrekvensen mellan infödda och migranter. Och det beror givetvis på hur det svenska samhället är konstruerat.
Det kanske är överdrivet optimistiskt att Alliansen ska hinna skaffa sig en ny politik innan extravalet i mars. Men det är nödvändigt – för Alliansen och för Sverige – att det sker snarast.
Det kommer att kräva en del jobbiga beslut som utmanar den svenska arbetsmarknadsmodellen. Men det kommer också att kräva en del skärpta krav – exempelvis vad det gäller sådant som försörjningskrav vid anhöriginvandring.
Europa behöver en gemensam migrationspolitik. Men i väntan på en sådan kan inte Sverige ensamt ikläda sig Europas dåliga samvete. I en intervju i Svenska Dagbladet för en dryg vecka sedan påpekade UNHCR:s Europachef Vincent Cochetel att Sverige och Tyskland tar emot hälften av alla syriska flyktingar i Europa.
Sverige ska förbli ett välkomnande land, både för flyktingar och för arbetskraftsinvandring. Migranter kan och bör vara en tillgång för mottagarlandet. Men något måste göras när flyktingströmmen tilltar samtidigt som vi inte förmår integrera nykomlingarna i ett fungerande samhälle. Vi behöver skärpa kraven och öppna samhället – på samma gång.