Liberalernas partiledare Jan Björklund avvek från sina Allianskollegor med sitt inledande tal i Almedalen på temat ”vi går gärna i döden för EU”.
Men Alliansens övriga partier och ledare ägnade sig i hög grad åt Sveriges viktigaste debattämne för närvarande (vilket även väljarna håller med om). Åt migration och integration. Frågor om hur nykomlingar snabbt ska kunna starta sina nya liv. Hur de ska kunna få arbete och bostad. Hur de ska kunna bli en del av samhället snarare än permanenta främlingar som försörjs på nåder i en undanskymd friggebod vid tomtgränsen.
Det är ju ingen hemlighet, precis, att jag är kritisk mot att Alliansen framhärdar i att frivilligt avstå makt och inflytande till de rödgröna. Men jag är positivt överraskad av deras insatser under veckan som gick. Jag hade inte höga förväntningar på en Almedalsvecka långt från både föregående och nästa val.
Det är också oerhört viktigt att det levereras ny politik och nya idéer just på integrationsområdet. Sveriges meriter på området är inte alls bra och det är viktigt att samhälle och regelsystem nu förändras så att det går bättre i framtiden. Alternativet är ett samhälle med ännu större utanförskap och motsättningar än i dag. Ett samhälle vi verkligen inte vill ha.
Därför var Socialdemokraternas insats en så stor besvikelse. De hade insett att integration var ämnet för året, men ändå lyckades Löfven bara leverera ett tiopunktsprogram vars innehåll var både smått och tunt.
Vänsterpartiet hade ännu mindre att komma med, som veckans avslutare i söndags. Fria läkemedel för dem som är 80 plus och en ny förmögenhetsskatt.
Vänsterpartiet måste ha möten med brainstorming där medlemmarna får skrika ut förslag på nya offentliga utgifter. Bland alla förslag valdes denna gång att göra utskrivna läkemedel gratis för en del av befolkning, när det redan finns ett högkostnadsskydd som begränsar läkemedelskostnaderna till 2 200 kronor under ett år. Det är drygt 180 kronor i månaden. Säkert välkommet för en del med låga pensioner. Men har man ingen känsla för att höga skatter är skadligt eller att statsfinanserna bör gå ihop – samtidigt som de behjärtansvärda ändamålen är oändliga – så finns det ingen hejd. Och det har inte Vänsterpartiet. Kostnad: 850 miljoner om året.
Vänsterpartiets förslag till finansiering är en uppvisning i självskadebeteende. En ny förmögenhetsskatt. Jag förstår partiets ideologiska (eller snarare känslomässiga) motiv till den nya skatten. Men samtidigt kostar en sådan skatt staten mer än vad den smakar. Pengar lämnar landet, tillsammans med den avkastning som kunde ha beskattats, och Sverige blir ett fattigare land med mindre tillgång till exempelvis riskkapital. Förmögenhetsskatt är i praktiken en förlustaffär för staten och är inte ett bra sätt att ”finansiera” någon reform överhuvudtaget.