Jimmie Åkesson får åka bärstol till talarstolen ikväll. Han bärs dit av sina meningsmotståndare. Det är den svenska migrationsdebattens blockeringar, och de svenska politikernas tabuförklaring av vanligt folks oro, som givit Sverigedemokraterna det guldläge som de med viss skicklighet har kunnat utnyttja.
I går gick jag på Kristdemokraternas integrationsseminarium – "Från främling till en del av gemenskapen". På seminariet var det brittiska The Spectators chefredaktör Fraser Nelson som stod för utifrånperspektivet. Även om han inte står helt utanför det svenska samhället. Han är gift med en svenska.
Fraser Nelson framhöll på många sätt Sverige som ett föredöme. Han sade till och med att resan till Sverige är lite som en resa till framtiden, till ett samhälle som är som han hoppas att det brittiska kan bli. Men på en punkt ville han framhålla Storbritannien som ett föredöme för Sverige. Storbritanniens förmåga att integrera sina immigranter och få dem i arbete. Och därigenom undanröja motsättningar mellan olika befolkningsgrupper.
Genom skattesänkningar har regeringen Cameron kunnat skapa fler nya arbetstillfällen än resten av Europa sammanlagt. Ja Storbritannien har skapat fler nya jobb för fransmän och greker än vad dessa nationers ledningar själva har gjort.
Vidare är det lätt för utrikes födda att ta sig in på arbetsmarknaden. Sverige och Norge befinner sig i den andra änden av skalan. Ingen annanstans är gapet lika stort, om man jämför förvärvsfrekvenserna för inrikes och utrikes födda.
Sverige, menade Fraser, har fastnat i ett omhändertagandeperspektiv. Det är medkänsla som är det dominerande motivet i migrationspolitiken. I Storbritannien är arbetsmarknaden det dominerande perspektivet. De nyanlända förväntas att försörja sig själva och i hög utsträckning ges de också förutsättningar att göra detta.
Om man väl har ett samhälle som förmår att integrera nykomlingar, där mekanismerna och drivkrafterna fungerar, ja då är själva antalet migranter inte lika viktigt längre. Man kan förbli en nation öppen mot omvärlden även då migrationstrycket är högt.
Sverige har en helt annan situation. Vi har migrationsregler, arbetsmarknadsregleringar och bidragssystem som är konstruerade för en helt annan tid. Efter tio år i Sverige är det fortfarande drygt tre av tio migranter som inte har ett jobb. Och antalet asylsökande var rekordstort i fjol och ser ut att förbli på en mycket hög nivå de närmaste åren. Men vanligt folks oro över konsekvenserna har viftats undan eller avfärdats som rasism. Det är, som Fraser Nelson uttryckte det, perfekta omständigheter för att parti som Sverigedemokraterna att växa.
Det fanns en tid, för drygt ett halvt decennium sedan, när den brittiska migrationsdebatten var som den svenska. Under dessa omständigheter kunde det rasistiska British National Party, BNP, få över en miljon röster i valet till Europaparlamentet. Men sedan dess har den brittiska migrationsdebatten tagit vanligt folks oro på allvar, och man har vidtagit åtgärder för att förbättra integrationen och förändra arbetsmarknaden. Fraser Nelsons favoritstatistik från det parlamentsval som nyligen genomfördes är att BNP tappade 99,8 procent av sina väljare.
Storbritannien har fått ett nytt stort migrationsskeptiskt parti. UK Independence Party (UKIP). Men det är ett parti som enligt Fraser Nelson inte bedriver politik under rasistiska förtecken.
För att kunna fortsätta vara en fristad för flyktingar i nuvarande omfattning måste Sverige skapa en arbetsmarknad där nykomlingar med mycket bristfällig utbildning och bristande kunskaper i svenska ändå kan få ett jobb och göra en insats för sig själva och för samhället. Då behövs det fler, många fler, av de enkla jobb som Socialdemokraterna och dess samarbetspartners ratar.