Gårdagens konferens 92 möjligheter på Wisby strand, om villkoren för utveckling på hela ön i alla Gotland socknar, avslutades med att öns olika utvecklingsbolag kort fick berätta om alla projekt de är involverade i. En imponerande mängd projekt med allt från landbaserad fiskodling över Gotland bike park till hamnförvärv och planerade trygghetsboenden. Ingen ska tvivla på att det finns ett stort engagemang för landsbygden på just landsbygden. Men även om exempelvis Slite utveckling framhöll Region Gotland som en viktig och positiv samarbetspartner för utvecklingsbolaget, så skymtade ett rätt utbrett missnöje med Regionen fram i olika sammanhang, ofta på temat av motsättningen mellan land och stad.
Kritiken kan vara saklig och befogad. Men den är inte alltid det, exempelvis när de som försöker få regionens ekonomi att gå ihop i går från scenen avfärdades som ”siffernissar”. Även om man, som i detta fall, inte gillar de planer för biblioteken som nyligen skissats i utredningen om den framtida kultur- och fritidsverksamheten, så måste man ändå förhålla sig till ekonomiska realiteter. Utan ”siffernissar” går Regionen snart under. Och då vågar jag inte tänka på vad som kan hända med den kultur- och fritidsverksamhet som man nu funderar över hur man bäst ska värna.
Helt kort medverkade jag själv under gårdagen. Under rubriken ”Offerkofta eller verkstad?” var jag en del av en panel som diskuterade villkoren för tillväxt. Jag talade om vikten av tillit och hur den brister i dag. Kritiken mot bland annat Regionen slår ofta över i misstro mot att den överhuvudtaget vill främst landsbygden väl. Regionen framställs som illvillig. Som att den aktivt motarbetar landsbygden.
Det är, menar jag, en brist på tillit som är förödande och kan verka förlamande inte bara på landsbygden. Den förhindrar också något som Josefina Syssner, forskare och kulturgeograf, efterlyst under sitt framträdande i går. Ett modigt och tydligt politiskt ledarskap.
När många i dag tvivlar till och med på det politiska ledarskapets goda vilja, då får vi lätt ett ledarskap som är allt annat än modigt och tydligt. Misstron skapar tyvärr istället goda förutsättningar för rädsla och otydlighet.
Men när man läser just utredningen om den framtida kultur- och fritidsverksamheten så måste jag ju ändå hålla med om att allt inte ter sig välbetänkt. Och det finns exempel på... tja, låt mig kalla det för visbycentriskt tänkande. Ett av dessa exempel är avsnittet om Gotlands ishallar.
Utredaren Jan-Olof Henriksson konstaterar att:
”I dag har Gotland tre ishallar, varav Visbys är överfull, Hemse används till cirka 50 procent och Slite är nästan utan verksamhet, en mindre curlingverksamhet och konståkning, där klubben vill få tider i Visby istället. Enligt uppgifter så är Sudrets hockeylag bemannat till 75 procent av spelare boende i Visby. På längre sikt borde regionen satsa på en större ishall för matcher för båda lagen i anslutning till Arenan på Visborg och dessutom anlägga en mindre träningshall, eller bibehålla Rävhagen, där andra isberoende idrotter kan få rum.”
När resurserna är knappa är det viktigt att förvalta det som redan finns. När det finns tre ishallar – och två är underutnyttjade – så blir jag rätt förvånad av slutsatsen att man borde bygga en eller två nya. Båda i Visby. Och dumpa båda de existerande hallarna på landsbygden. Det är kanske bara drygt tre mil från Slite till Visby. Men det är, sägs det, inte så värst mycket längre från Visby till Slite.