Sedan Pisa-chocken 2013 har politiker och delar av lärarprofessionen greppat efter halmstrån. Resultaten må vara urusla, men det betyder inte nödvändigtvis att elevernas kunskaper är det.
I stället har man hoppats att förklaringen är att eleverna var omotiverade och provtrötta. Att det var en slump att de inte kunde svara på just Pisa-frågorna och att Sverige slår knockout på resten av världen när det kommer till kreativitet. Det gick så långt att svenska forskare kritiserade hur frågorna var formulerade.
De låga resultaten påstods bero på att de svenska eleverna inte hade förstått problemen, till skillnad från elever i andra länder.
Undan för undan har bortförklaringarna avfärdats av utredningar och rapporter. Den senaste kom i tisdags när Skolverket fastslog att nedgången inte kan förklaras med att eleverna inte ansträngde sig ordentligt. Och för en tid sedan visade det sig att svenska elever inte var särskilt bra på det kreativa (heller).
Således återstår bara en enda förklaring till Pisa-raset: Svenska grundskoleelever kan för lite.
När Norge befann sig i en liknande situation i början av 2000-talet, beskrev utbildningsministern det som att komma hem från ett vinter-OS utan medalj. I Sverige är det något vi skulle kunna leva med, även om det vore trist om inga ungdomar följer i Gunde Svans och Anja Pärsons skidspår. För oss är det betydligt värre om inga följer efter Ingvar Kamprad och Alfred Nobel, och framför allt om företag som vill starta och expandera inte hittar rätt kompetens.
Därför bör vi sluta bagatellisera Pisa-resultaten med att proven inte mäter allt och att svenska elever är bra på det omätbara. Även om Pisa inte är heltäckande mäter de en hel del som är nödvändigt att kunna när man ska ut i arbetslivet och Sverige ligger efter på många områden som värderas högt internationellt.
Ingen har vunnit några OS-guld på bortförklaringar.