Sommarkrönika
Gängkrig och skjutningar skrämmer oss och det är lätt att känna vanmakt inför utvecklingen mot allt yngre gärningsmän. De åtgärder som genomförts och föreslagits hittills har inte hjälpt eller fått oönskade bieffekter. Ändå föreslås mer av samma medicin.
Vi som minns 70-talet vet att debatten då gick åt andra hållet. Hårda straff med mer inslag av hämnd än vård fick inte avsedd effekt och ifrågasattes. Humanare förhållanden, utbildningsmöjligheter och stegvis anpassning till ett liv efter straffet visade sig däremot så småningom ge nedåtgående siffror i brottsstatistiken. En del blev säkert fel och nya insikter har tillkommit, till exempel synen på sexualbrott. Men varför inte dra lärdom av de erfarenheter som finns? Varför inte undvika de misstag som redan gjorts?
Vi lärde oss faktiskt en hel del om både bakgrund och åtgärder av 70-talets liberaliseringstankar och 80-talets videovåldsdebatt. Situationen är givetvis annorlunda idag. Globaliseringens utveckling och inbromsning, nya konflikter och krig är liksom osäkerhet till följd av klimatförändringar och pandemi nya pjäser på spelplanen. Men de grundläggande förutsättningarna och behoven hos oss som sköter spelet ser ut som de gjorde för våra förfäder längre tillbaka än vi kan överblicka.
I sommarens början hölls en stor konferens med världsledande kriminologer i Stockholm. Sällan har vi sett så mycket samlad kunskap i den fråga som bedöms som den viktigaste av så många. Varför satt inte hela landets självutnämnda brott- och straffexperter bänkade och sög i sig? Varför föll de framförda rönen så snabbt i medieskugga? Drog regeringen några nya lärdomar?
Troligen inte, för resultaten stämde dåligt med det SD och regeringen bestämt sig för redan. Tidigare och längre straff. Våningssängar och inlåsning. Visitationszoner och återtagna medborgarskap. Alltså precis den brottspopulism som bland andra Beatriz Magaloni, prisbelönt professor vid Stanford University, varnade för vid Stockholmskonferensen:
– I min forskning har jag sett att sådana åtgärder inte får avsedd verkan. Mitt råd är att involvera människor som kan analysera informationen och ge vetenskapliga råd om vad som funkar och inte. (TV4 230613)
Var finns de forskningsrön som visar att straff gör barn bättre? Det finns skäl till att vi inte låter 14-åringar köra bil eller 16-åringar köpa sprit. Förmågan till impulskontroll och konsekvenstänkande växer fram hos den mognande ungdomen, det framtvingas inte av hårdare regler. Den som tror sig vara osårbar eller lockas av lev-hårt-dö-ung-myter gör knappast en kalkyl i förväg där några års högre straffvärde får en att avstå från olagliga handlingar. Och fler år i den kriminalvård SD vill kalla Straffverket medför fler kriminella kontakter och längre tid i brottshögskolan.
Fängelse är kostsamma att bygga och mycket dyra i drift. Överfulla fängelser är dessutom en både otrevlig och farlig arbetsmiljö. Redan nu är det brist på arbetskraft. Färre anställda medför sämre möjlighet till behandling av missbruk och neuropsykiatriska diagnoser. Det är till exempel flera år sedan personal beklagade att det inte längre förekommer någon 12-stegsbehandling inom kriminalvården.
Om regeringen och SD verkligen vill ta till sig den kunskap som finns det metoder. Låt mig föreslå några.
Undvik höjda straffskalor där det inte finns undersökta och dokumenterade effekter i form av minskad brottslighet. Det kan möjligen finnas andra skäl som jag inte går in på här. Bromsa den massiva utbyggnaden av fängelser och använd pengarna till förebyggande insatser. Stoppa alla uppsägningar av förskollärare, lärare, socialarbetare och fritidsledare som nu sker. Att låta kommunerna dra ner på sin verksamhet mot barn, unga och familjer för att statsbidragen urholkats är nog det dummaste vi kan göra.
Inse att det förebyggande arbetet börjar inom mödravården och barnavårdscentraler och fortsätter inom förskola, skola, skolhälsovård och fritidsverksamhet. Starta lovskolor och ferieverksamhet och försök fånga upp ungarnas olika behov av lugn och ro, fysisk aktivitet, språkträning eller vad det nu kan vara. Ge kommunerna (i vårt fall regionen) besked om att statsbidrag kommer och hur mycket så de kan budgetera. Strunta i tillfälliga projektmedel som kräver omfattande ansökningar och lita på att de som är närmast behoven klarar att uppfylla dem. Och håll för all del alla angiverikrav borta.
Vi som sett ungar ta sig ur destruktiva beteenden, växa upp och ta ansvar, vi vet att det går. Det som krävs är kloka vuxna.