En klok man (min far) sa en gång till mig: ”Ulf, ju äldre du själv blir desto flera begravningar får du uppleva.”
Har inte tänkt så mycket på det, förrän just nu.
Är inte religiös, men denna påsk blev ett lidande. Tre vänner och tidigare arbetskamrater lämnade jordelivet. Under en kort period avlöste de dåliga nyheterna varandra.
Jöran Svahnström som jag lärde känna som sexåring när vi gick på förskola tillsammans på Norra Kyrkogatan avled i Köpenhamn där han bott de senaste 25 åren. Vi jobbade tillsammans på GA och delade både jobbminnen och roliga minnen. Vi hade fortfarande kontakt, mest via sociala medier och sms.
Bengan Zettergren lärde jag känna på 70-talet i Visby. Då hette han Bengt, ett namn han sedan ändrade till Bengan, som blev hans eget varumärke. När jag återvände till Gotland och GT 2007 var han en av tre fotografer på redaktionen. Han kunde skrämma nya journalister som hade sina första jobb. Men innerst inne hade han det snällaste hjärta en människa kan ha. Det lärde sig även alla nya ganska snabbt. Men respekten fanns alltid där. På GT hade han eget rum. Eller rum var kanske att ta i. Han hade en skrubb, utan fönster som han hade inrett på sitt eget sätt. Det var som att kliva in i ett museum med gamla kameror och annat som han samlat på sig under åren. Pratade med Bengan i telefon när han fyllde 79. Åtta dagar senare fick han den ro han ville ha efter en lång kamp mot den tuffa sjukdomen.
Lasseman Larsson, eller Lars-Erik som han var döpt till, tog in mig på GA när jag var 16. Då fanns redan Jöran Svahnström där. Lasseman var den ende anställda sportjournalisten på tidningen. Jöran och jag togs in som frilansare och jobbade oftast två, tre dagar i veckan under gymnasietiden. Vi fick ta stora nya kliv varje dag, och med facit i hand var det den bästa skola vi kunde ha fått. Vi började som tabellnissar, fick börja skriva texter, lära oss fotografera, framkalla negativ, kopiera bilder och redigera. Vi var så mycket multijournalister man överhuvudtaget kunde bli. Lasseman gav oss alltid ett stort ansvar. Det ledde fram till ett sommarvikariat för mig på tidningen några månader innan jag skulle fylla 17. Och efter den sommaren hade jag bestämt mig för att det var journalist jag skulle bli. Och så blev det. Tack Lasseman för att du gav mig den chansen.
Jag delade Michael Häglunds fina artikel på Hela Gotland om Lasseman i sociala medier och fick mängder av reaktioner.
Vill gärna dela med mig två av dessa. Så här skriver Frank Östergren: ”Hans texter var en glimt från den journalistiska värld jag drömde om och så småningom blev en del av.” Frank blev journalist på Aftonbladet.
Anders Sjöstrand, som varit journalist på GT och DN skrev så här: ”Oförglömlig jobbkollega. Han kände alla och alla kände honom. Troligen den mest igenkända gotlänningen genom tiderna”.
Det är så att tårarna börja trilla igen.