En gång i tiden recenserade jag musik. Det var på den tiden alla redaktioner, små som stora, gav utrymme åt den typen av kulturyttring.
Har en bakgrund som nöjesredaktör på GA. Var 18 när jag skrev nöjeskrönikor på lördagar och hade koll på det mesta som hände i Visbys nöjesvärld. Träffade och intervjuade många av dåtidens svenska artister. En del blev stora, en del försvann. En del var stökiga, andra trevliga. Men kul var det.
Där och då föddes mitt stora musikintresse på riktigt. Det har följt mig genom åren och håller fortfarande mig i ett gott grepp. Musik har ingen övre åldersgräns. Fråga Paul McCartney eller hans jämngamla +80-åringar i Rolling Stones.
I sisådär 20 år, lite drygt, recenserade jag skivor varje vecka i den tidning jag då jobbade för på andra sidan sjön.
Men så kom den där dagen i mars 1995. Ett band från Eskilstuna hade släppt sitt första album. Kulturredaktören visste att jag gillade musik med pop som sjöngs på svenska. Så när ett band som hette Kent kom med sitt första album fick jag frågan om jag kunde göra en lite längre recension eftersom de kom från en stad i närheten av den jag jobbade. De föregicks av ryktet att vara fantastiska textmakare. Ett band som grep tag i dig från första ordet, och sedan var man fast. Det var så det sas.
Men för mig blev det istället början till slutet som skivrecensent.
Jag lyssnade, och jag lyssnade. Jag var lite plus 40 och insåg att det här nog inte riktigt var min musik. Det var släpigt, lite småtrist, djupsinnigt. Första spåret "Blåjeans”, funkade väl så där efter tio spelningar. Men resten, nej, det gick inte. För första gången lämnade jag tillbaka en skiva, och förklarade för kulturredaktören att, nej, det här funkar inte. Jag kan inte recensera det här. Jag är för gammal för den här typen av musik. Skivan skickades vidare till en annan, yngre medarbetare. Hon, liksom alla andra recensenter, hyllade skivan som ett mästerverk.
30 år har gått sedan dess. Har genom åren försökt att skaffa en relation till Kent, men det har varit tufft. Mina barn har förstås tagit dem till sig. Och Kent är förmodligen deras generation mer än min.
2016 hade jag börjat intressera mig för vinylskivor igen. Då kom Kents Best Of med tre vinylskivor. Jag handlade. Lyssnade igenom en gång. Sedan var jag färdig med dem. Igen. De i stort sett ospelade skivorna med det perfekta fodralet värderas idag till närmare 3 000 kronor. Så i slutänden kan min dåliga relation till Kent kanske ändå bli en ganska bra affär.
Att jag skriver om Kent här och nu hänger förstås ihop med att de ger sex scenshower på Tele2 Arena i mars. 210 000 biljetter sålde slut på tre timmar.
Jag köade icke för detta. Men vi har lovat att vara barnvakt den helgen. Finns yngre medlemmar i familjen som förstås inte ville missa den här chansen.