Jaha, så det blev partisekreteraren Simona Mohamsson som tar över ledartröjan i Liberalerna. ”Nu är vi i mål” konstaterar valberedningens ordförande Lars Persson Skandevall på presskonferensen. Nog kan valberedningen behöva få vila, de har inte haft århundradets enklaste jobb. Men att påstå att Liberalerna är i mål i och med tillsättningen av Simona Mohamsson det är nog ett önsketänkande mer än något annat.
Att ett parti i starkt behov av profilering och ny energi tillsätter sin partisekreterare som partiledare kan inte vara någonting annat än ett fattigdomsbevis. Mohamsson har tidigare varit öppet skeptisk till Tidösamarbetet men det har såklart gått över i takt med att prestigejobbet som partiledare nalkades runt hörnet. ”Jag är av uppfattningen att det behövs mer hjärta och hjärna i politiken” är ett första uttalande från Mohamsson.
Vet ni vad som kännetecknar en floskel? Det är att om man vänder på resonemanget så framstår det som absurt. Om Mohamssons första uttalande hade varit att hon är av uppfattningen att det behövs mindre hjärta och hjärna i politiken så hade självklart inte salufört detta i inledningen av partiledarskapet.
Ett annat initialt uttalande är att hon vill bli partiledare för att försvara friheten. Jaså. Någon däremot? Ja, förutom Sverigedemokraterna kanske som inte vill ha frihet för alla, men om du är svenskfödd, svensktalande och ser svensk ut så kvalar du in. Samma parti som Liberalerna samarbetar med. Ett samarbete som antagligen är ohotat med Mohamsson vid rodret. Här hoppas jag att jag har fel vill jag förtydliga.
Har du inte hört talas om Mohamsson förut så är det inte så konstigt. Hon tillträdde i våras efter att dåvarande partisekreteraren Jakob Olofsgård hastigt försvann från posten samtidigt som jämställdhetsministern Paulina Brandberg och kanslichefen Oscar Wåglund Söderström slutade. Jag kan fortfarande fundera på vad som egentligen hände för några månader sedan när det var så turbulent i Liberalerna. Jag kan också fundera på varför det inte har skrivits mer om när ett svenskt parti, låt vara som för närvarande endast representerar två procent av svenska väljare, leker hela havet stormar på toppnivå. Media verkar ha nöjt sig med Johan Pehrsons uttalande ”Många blir ledsna när personer självmant avgår” som stod att läsa i Dagens Nyheter 4 april i år.
Det positiva med Mohamsson är att hon verkar vara en driftig och vettig person. Jag hittar när jag kollar upp henne att hon som 18-åring startade ett café i Överlida och där hyllade hon UF, Ung Företagsamhet och höll inte för otroligt att hon skulle bli egenföretagare igen i framtiden. Det tycker jag är snyggt, att gå från glasskiosken till att bli partiledare på tolv år. Jag hoppas att Simona snabbt växer in i rollen, får en rutinerad pressekreterare och lyfter Liberalerna framöver. Men det finns lättare jobb!