Krönika
Tanken har blivit en självklarhet för kloka naturvårdare, som arbetar för att även kommande generationer ska få uppleva de afrikanska savannernas bjässar. Om jordbrukare ska tolerera att emellanåt få grödor nedtrampade av elefanter, om boskapsskötare ska acceptera att lejonen tar en get då och då, måste det finnas en uppsida för dem.
De behöver få bättre ekonomiska villkor genom att få del av turistintäkterna och möjligheter till jobb och lön. Men de måste också kunna göra sina röster hörda och ha inflytande över hur arbetet för bevarande bedrivs.
I praktiken går det här olika bra på olika ställen men insikten om delaktighetens betydelse blir alltmer spridd. Det håller inte att aldrig så välmenande pampar sitter i New York, Genève eller Nairobi och kommenderar människor att gilla läget och stå med armarna i kors när deras levebröd drabbas. Resultatet av ensidigt maktspråk blir varken värdigt eller effektivt.
Men hur är det med denna insikt när det gäller förhållanden här hemma i Sverige? Hur delaktiga är de som bor i skogslänen när det gäller utformningen av rovdjurspolitiken? Hur tungt väger lokala intressen när det ska göras avvägningar mellan å ena sidan möjligheten att idka uthållig skogsnäring och å andra sidan skyddet av mer eller mindre hotade växter, insekter och fåglar? Hur generöst hålls landsbygdsboende skadeslösa när det reses skyskrapehöga vindkraftverk i deras närmiljö?
Grundlagsutredningen blev en stor besvikelse när det gäller tydliga regler om ersättning till dem som hindras att bruka sin skog och mark. Fast problemet är mycket mer omfattande än denna enskilda fråga, dess stora betydelse till trots, och handlar om synen på hur folkstyret bör fungera.
Vad är kärnan i en god demokrati? Självbestämmande eller maktutövning?
Politiken har kommit att handla alldeles för mycket om det senare. Avlägsna beslutsfattare i riksdag och Europaparlament, domstolar och myndigheter, fjärrstyr människor genom beslut som långt ifrån alltid bygger på kunskap om lokala förhållanden och respekt för lokala livsstilar. Den vettlösa ordergivningen om att rasera urgamla kulturmiljöer vid sjöar och vattendrag är ett lika aktuellt som förfärande exempel: ett fyrkantigt EU-direktiv tillämpas av nitiska byråkrater utan respekt för tradition och opinion.
Men kärnan i god demokrati är att människor kan delta i beslut som rör gemensamma angelägenheter, inte att en större grupp får fria tyglar att topprida en mindre. Varför ska det faktum att många fler bor i storstad än på landsbygd ge storstadsbornas politiker makt att bestämma i detalj över rätten att bygga vid vatten eller att flytta stenrösen? Varför ska det fattas beslut om svensk skog på EU-nivå?
Alla vettiga människor förstår att det behövs mekanismer för att förhindra girig eller tanklös rovdrift, och att det allmänna bästa ibland måste kunna övertrumfa lokala viljor. Men undantagen från självstyre ska inte vara det normala.