När jag följde Jimmie Åkessons tal under Almedalsveckan, kände jag plötsligt att jag behövde en tolk. Inte för att jag inte förstår svenska utan för att språket som användes lät främmande för våra öron. Ett rasistiskt språk. Ett språk laddat med splittring, där en hel grupp människor framställdes som oönskade i det här landet.
För tio år sedan kom jag till Sverige som flykting i jakt på trygghet och värdighet. Då var den här typen av retorik ovanlig. Man hörde röster som talade om integration, mänskliga rättigheter, mångfald, och skydd för de mest utsatta. Jag trodde att debatten om migration skulle tona ned med tiden, och att människor genom kontakt och erfarenhet skulle förstå att invandrare inte är ett hot, utan ett tillskott.
Det som skrämmer idag är inte bara innehållet i Åkessons tal, utan att det hölls med sådan självsäkerhet, på Sveriges största politiska scen. En partiledare talar med ett språk fyllt av rädsla för "den andre", uppdelning, och med en ton av överlägsenhet. Som om Sverige inte längre vore det land som vi länge har sett som en symbol för humanitet, neutralitet och demokrati.
Vad hände? När förändrades Sverige? Och varför tillät vi att det hände?
Förändringen kom inte plötsligt. Den är resultatet av åratal av obalanserade diskussioner om migration och nationell identitet. Brister i integrationspolitiken. En selektiv mediediskurs som förstorar vissa händelser och kopplar dem till kulturell eller religiös bakgrund. Avsaknad av ett verkligt nationellt projekt som omfamnar mångfald som en styrka inte ett hot.
Faran ligger inte bara i Åkessons ord, utan i det breda tysta samtycket, eller åtminstone toleransen för det som sägs. När rasistiska budskap blir en del av det demokratiska samtalet då är det demokratin i sig som hotas. När vi börjar frånta människor deras rätt att tillhöra eller delta bara för att de kommer från en annan plats; skyddar vi inte Sverige. Vi försvagar det.
Vi lät högern ställa frågorna och besvara dem på sitt sätt utan att erbjuda ett verkligt alternativ. Många politiker valde att ducka, anpassa sig, hoppas vinna röster men förlorade både principer och stöd. Man kan inte besegra rädslans retorik utan hoppets retorik. Kan inte bemöta exkludering utan en modig och effektiv integrationspolitik.
Sverige behöver ingen tolk för hatets språk utan någon som höjer rösten för de värderingar som gjort landet till ett ljus i världen. Dagens kamp handlar inte bara om väljarnas röster, utan om Sveriges själ. Om vi inte agerar tillsammans, kan vi en dag vakna upp till ett land som inte längre liknar det vi älskade eller det vi valde som vårt andra hem.
Sverige är inte hotat av invandrare. Sverige hotas när vi förlorar vår moraliska kompass. När vi överger våra värderingar. När vi är tysta inför diskriminering, och blundar för rasism i realpolitikens eller valstrategins namn. Vi är en del av det här samhället och vi kommer att förbli det. Vi är inte här för att bara se på utan för att delta, kritisera, föreslå, och påminna Sverige om vad det egentligen är.