Alliansen har ett mål, att få till en alliansregering. Vi jobbar enbart tillsammans med ”våra alliansvänner” är deras standardbesked. Någon blocköverskridande regering är inte att tänka på. Deras främsta mål är att få bort Löfven som de anser bedriver en för Sverige skadlig politik.
Men de fyra alliansvännerna, som sedan länge klivit ur Maud Olofssons badtunna, ska inte ens göra ett försök att få ihop en gemensam valplattform. De går till val som fyra olika partier. I det läget gäller det att klargöra för väljarna varför just deras parti är så mycket bättre än något av de andra allianspartierna. Vänskapsbanden som redan är svaga på en rad viktiga områden sätts på hårda prov.
Att rösta på något alliansparti är som att spela på lotteri, man vet inte om man dragit en vinstlott eller en nitlott förrän en eventuell regeringsförklaring presenteras.
Röstar man på Kristdemokraterna, KD, för att papporna inte ska tvingas vara med sina barn, genom att ta ut föräldraledighet, så kan ändå Liberalerna, L, vinna dragkampen om pappornas ledighet. Papporna får trots motstånd från KD rätt till sina barn. En klar nitlott för KD-väljaren och en vinstlott för papporna.
När någon påpekar att partierna har olika åsikter så svaret alltid att de bara har lite olika ingångar i den fråga de är oense om. Det är givetvis svårt att hitta ett sätt att säga att man visserligen inte är överens men att man på något sätt ändå är överens. Fast det är just att de har olika åsikter som gör att de är fyra partier. Det har väljarna redan listat ut.
Det är exempelvis en öppen spricka inom alliansen om migrationspolitiken. Centerpartiet, C, anklagar Moderaterna, M, för att göra invandrare till kollektiva syndabockar.
”Det stärker inte alliansen som helhet om partierna drar för långt åt olika håll”, sa partisekreterare Arthursson (C). Men då svarade Svantesson (M) i Agenda att de bara hade lite olika ingångar i den frågan.
Snart är det för övrigt inte heller fråga om att M ligger nära Sverigedemokraterna, SD, i invandringspolitiken utan om SD kommer att närma sig M.
KD har inte kravlat sig över fyra procentspärren sedan sommaren 2015 och ligger nu under tre procent. Kan man inte komma in i riksdagen på egna meriter så kan man ju hoppas att de som gillar ett annat parti ändå förbarmar sig över en. En gång kom KD in i riksdagen genom valteknisk samverkan med C. Det verkar inte som om de kan stå på egna ben detta val heller. Så om vi får en alliansregering eller inte hänger inte så mycket på politiken som på om det parti som cirka 97 procent inte kan tänka sig att rösta tar sig in i riksdagen.