Hur tänker de på Migrationsverket?

Krönika Gotlands Folkblad2016-06-22 05:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.

Människor rycks hit o dit på ett otillständigt hjärtskärande vis. Svenskar uppmanades att öppna sina hjärtan som medmänniskor och många gjorde så. Öppnade famnen, omtanken och bistod och bistår fortfarande som i Garda och Burgsvik.

Försök till integration fanns och finns på många platser. Och integration sker på fler sätt än den beryktade fotbollsträningen, som ständigt lyfts fram.

Humanitet, medmänsklighet sitter väldigt löst när Migrationsverket får råda. Finns det någon i den byråkratiska världen som stannar av och utvärderar ett flyktingmottagande på orter, där man i ena stunden placerar ankommande för att i nästa stund rycka loss och skicka iväg dem på stört. Människor knyter kontakter, barn blir sedda och bemötta.

Många landar i en vardag. Andas ut. Man kan fråga sig varför inte traktens bemötande är det överordnade vid flyktingmottagning på alla orter, i stället för som nu kvadratmetrar och förordningar. Vad menas med integration i samhället? Hur tänker man där uppe, när man slänger ur sig ordet integration som vardagsmat?

Jag råkade bli som en extramormor en längre tid för barn som socialförvaltningen placerat granngårds. Barnen kom från något land där borta. Vi badade, läste sagor, bakade o annat. Så över en natt var barnen bara omplacerade.

Mitt hjärta grät. Det gör så ont, när man bryter en kontakt utan fortsättning. Som vår relation, omgivningen, inte har någon betydelse, som vänskap bara kan slås sönder. Känslan ligger där som en klump, fast ingen har dött, men allt är borta. Frågan som hänger i luften är: hur har ni det? Vad blev det av er?

Bönerum efterfrågas nu på skolor för muslimska studerande. Kvinnor och män av samma religion har olika behov och okunskapen är stor. Mycket stor. Allt tankearbete utgår som alltid från mannens behov. För länge sedan stötte dåtidens politiker på svårigheter kring toaletter, när kvinnor äntligen fick tillgång och rättigheter till högre studier vid läroverk.

Samma oförstånd fanns i biståndet förr. Pierre Schori skriver i sin biografi, att man inte förstod kvinnors behov av mensskydd vid till exempel katastrofhjälp eller utrustning av sjukhus.

Nu blir många golv på olika skolors damtoaletter med SFI studerande, våta och slaskiga, eftersom muslimska kvinnor innan bön måste tvätta sina sköten. En del skolor förbjuder bön under lektionstid.

På andra skolor kan man se unga män vandra runt i en form av bön de tar till, när ingen plats anges. Var muslimska kvinnor tar vägen med sin bön är underordnat som alltid.