Vita vägar och korta träd, det var beskrivningen på Gotland gjord av vänner under 1970-talets somrar. Den, som varit rådig och smällt upp en biltvätt på nedfarten till hamnen, hade gjort sig en rejäl hacka. Bilarna var alltid översköljda av kalkdamm.
-Grusvägar på ön är en del av vårt kulturarv, skriver Ingemund Hägg GT 20/7. Javisst. Och inget är så vackert som just kveiar, som det en gång hette, en tidig vårmorgon med ”sleiar” i blomning. För inte så länge sedan fanns en man som slogs för en bit i grusväg genom skogen till Hörsne. Det varade inte länge innan oljegrus spolades över.
Hur slår man vakt om de existerande grusvägarna med dagens ” turbofolk ” som framför sina jättebilar oavsett väder och årstid på sköra grusvägar. På en bit före detta landsväg slirar ”herrarna” från februari – maj för att fiska. De vräker sig ner på mjuka vägar för att nå havet, inte till fots utan med bil, gärna fyrhjulsdriven så det blir extra djupa spår i den för årstiden mycket mjuka grusvägen. Jag förstår den bonde som ställer ensilagebalar över vägen om våren för att slippa en sönderkörd grusväg.
Vems är ansvaret för dessa grusvägar, om de skall omfattas av kulturarv? Oavsett enskild väg eller annan typ av väg? Regionen har inte ens råd med snöröjning. Sommargästen duttar lite grus i de gropar, som uppstår utanför egen sommarstugetomt. Men bara där, om det sker något alls. Har man skog och skogsavverkning, har alla markägare ansvar för att vägen grusas för framfart till skogen. Har man tomt måste det till en vägförening för att hålla en grusväg i stånd. Det kräver engagemang av alla.
Naturnissarna på länsstyrelsen talar alltid om markägares eget ansvar. När man är omgiven och invaderad av rabbis eller rådjur, de sistnämnda helt fel i öns ekologi, hur i herrans namn skall man kunna ta ansvar? Rabbisen äter sig formligen in på gården i en invasion utan dess like och lämnar inget efter sig. Inte en kastanj eller tulpan. Solrosorna försvann över en natt.
Tallplantor slukar de oavsett om man sprutar med blodpulver eller lammtalg. Det verkar vara rena dressingen speciellt på björkskogen. Att åtgärda rabbisplågan, se det är inte att tänka på. Men minsta lilla utrotningshotade insekt, det går an. Under tiden utrotar rabbisen allt i markerna.
Jag fyller igen rabbishål för att ingen vare sig människor eller hästar skall bryta benen, nästa dag är samma hål uppgrävda igen. Och hur i herrans namn skall man kunna skjuta av rabbis, när markerna fylls av sommargäster med barn som älskar kaniner. De är ju gubevars så gulliga.